SIRI MAGNUSDOTTER

2012-03-02T04:19:00.002+01:00

behöver låta vårsolens kyligt värmande strålar värma upp mig. tina. så jag låter den sippra in mellan persienner då jag sitter vid mitt bord. det är molnigt och solen trasslar in sig bakom de pösiga vita formationerna och jag märker så tydligt hur jag känner så mycket mer de få sekunderna solen hinner smeka min kind innan den gömmer sig bakom igen. jag talar med människor som gör mig både nytta och onytta. leker psykolog, plåster och mamma samtidigt som jag är ett barn och en tölp. jag är trött och vill glömma mig under täcket lika mycket som jag längtar efter mitt första träningspass någonsin om några timmar.

sen
nolltre femtiofyra,
jag kollar film efter film, trots att de bara matar min sömnlöshet. framförallt så gör det mig förbannad, denna illusion man får inpräntad under ögonlock. det här med att han en dag kommer se mig, kommer springa efter tåg, rida efter på en häst, ta mig till stränder, överraska med tusen tända ljus och en ring runt finger, om mark ruffalo som älskat henne i hela sitt liv och tillslut blir det de två och jag går sönder inombords av tanken på att jag har lärt mig detta. jag har spenderat otaliga timmar av mitt liv med att titta på alla filmer som finns inom denna genre. drömprins, lycklig kärlek och ödet. jag går sönder av tanken. att jag vägrar inse att det inte finns, att det inte händer, att jag inte kan sitta här och vänta på att någon ska tamigmedstorm. sen då jag väl finner något som faller på plats så är jag så långt ifrån honom som jag bara kan komma. jag är sämre, fulare, för högljudd, för mullig, för kort, för gnällig, jamenduvetvadjagmenar. och jag tänker att, helvete, så här ska man inte vara så här ska man inte känna man ska inte behöva känna så här. en evig tanke om att skulle jag bara bli bättre så kanske jag skulle få ruffalo springandes efter mig. jag vaknar aldrig, jag bara vaknar aldrig från detta.

jag trodde jag trivdes i mitt ensamma just nu. jag trodde jag var helt förstörd efter natten med deras fulla händer mot min vilja. jag trodde inte jag skulle vilja, igen. trodde jag skulle vara mätt för evigt, trots att jag alltid varit vrålhungrig. jag var övertygad. men, nu tvivlar jag på precis allt. för jag längtar igen. jag har längtat i flera dagar, nu. och det är bara korta stunder, även om de håller mig vaken om nätterna. det är bara korta stunder och då jag vaknar från dessa stunderna är jag tacksam att det är ensam jag vaknar. men såhär, nu, mitt i det så vill jag bara inte vakna så länge det inte är intill någon som trånat. någon som gillat mig, länge. någon som ser mig för mig, som gillar mina brister och skrikande fel. som ser mitt hjärta och som skrattar med mig när jag vill vara högljudd eller kolla på för många dåliga serier. jag vill åka iväg, vill stanna kvar. vill ligga på filtar i en smältande sol som blöter ned våra ryggar, vill bosätta fingrar i hans hår och se honom njuta, hans kropp njuta. vill ligga och dra mig på morgonen länge, länge länge, länge för att han också vill det.

jag vill ha allt, det där. det här. allt jag skrivit om här så många gånger, på precis samma sätt. jag vill dela mig med någon, jag har alltid velat dela mig med någon. så hur ska det gå nu, då deras vidriga fingrar gjort mig otrygg och kräsen. när jag än mindre vågar lita på vare sig mig själv eller andra. hur ska jag lyckas nu, då jag inte ens lyckades förut. hur fan ska jag lyckas, nu.

så jag får hjälp. och jag tar emot hjälp. och långsamt rör vi oss mot svar jag aldrig tidigare ens fått ställa frågorna till. hon berättar om mig, om mina egenheter. säger att jag inte är dålig, inte onormal, bara behöver få en liten karta på mitt huvud. så de ska hjälpa mig. diagnos efter diagnos, känns det som just nu. men jag längtar, längtar efter att komma fram till - något. har så mycket jag vill berätta, som jag aldrig kunnat sätta ord på. så många fel jag gjort som jag vet jag aldrig menat men aldrig kunnat rättfärdiga eller förklara. och nej, så klart finns det ingenting som rättfärdigar mina beteenden. men tänk, tänk om jag kunde få förklara för de relationer jag känner att jag skadat mest. de människor jag skadat mest, de människor som skadat mig mest. jag kommer kunna förklara, någonting. kommer kanske kunna ge en förståelse som tidigare inte fanns där. kommer kanske förstå, själv. kommer kanske tillslut och äntligen kunna andas.

bara, håll ut med mig. stanna kvar och låt tålamodet få första plats då ni är nära mig. bara, stanna kvar med mig, hos mig. bara, fortsätt tro på mig på att jag kan. på att jag kan mer, kan mycket. bara, håll ut. bara lite, lite till.

2012-02-28T22:53:00.008+01:00

vill smälta ihop.

Jag spelar introt till Perth om och om igen. Det liksom kramar så hårt runt mina revben att det gör ont på ett bekant sätt. Om och om igen. Det skakar i hela mitt väsen av all saknad, längtan önskan vilja. Det där mitt hopp om att hitta något som skulle lugna mitt fladderhjärta, på rätt sätt. Allt om denna eviga avsaknad. Men ändå är jag där nu, där ingen som rör mig är intressant. Inte ens de som intresserar mig intresserar mig tillräckligt nog. Jag behöver vara ensam, vill vara ensam. Låter de röra mig, kyssa mig, knulla mig. Men jag gör ingenting annat än att tyst titta på. Det är ett tröttsamt spel och jag är tröttsamt trött. Jag vill ha på riktigt, som jag för evigt tjatar om, resten får vara. Allt annat får vara. För tillfället.

Dygnsdröm.

Jag drar undan håret från mina axlar och blundar så hårt att jag känner hans skrattgropar mot min hud. Hur hans läppar försiktigt letar sig fram längst min hemlighetsförälskade hud, som om de visste. De landar i skålen mellan axel och nacke. Han doftar in allt jag är och mitt vibrerande bröst är en invit han inte sent lyssnar på. Hans ögonfransar fladdrar mot min kind. Duärfin, säger han. Som om ingen någonsin hade sagt det förut. Rosens röda kinder och jag måste hålla andan för att han inte ska märka hur länge jag önskat att han vore där. Så vi dansar med bortförklarande händer som inte vågar förstöra det nya. Ett duärfin och jag vill säga jagärdin. Som om ingen hade sagt så förut. Mina nervösa nyfikenfingrar letar sig upp längs hans tydliga ryggrad och trasslar in sig i hans sommarkorta hår. Jag vill bygga bo här, tänker jag när mina läppar försiktigt dansar över hans små hårstrån som rest sig på nacken. Hans lena röst talar sammet om mig. Ett duärfin och alla historier betyder inte längre någonting. Han gör mig blank, tom. Vill få plats med honom och bara det. Vill veta allt allt känna allt. Hans fingrar längs mitt ansiktes konturer och jag hör ingenting annat än vibrationerna; dessa eviga vibrationer i mitt bröst. Hans fånigt kåta leende bränner i min nacke. Jag vet alla gånger jag önskat det här men istället bara fått uppleva kyla. Ett duärfin och dimman i min röst när jag ska förklara får mig att förstå precis vad jag måste inse nu. Och jag vaknar upp med en kudde krampaktigt omfamnad, en tomhet på min hud och ett skrik i bröstet
och
Jag är så trött på att drömma om något så avlägset och omöjligt. Att inbilla mig själv att det finns att han finns att hans morgontrötta ögon ska vilja se mig och bara mig och att hans evigt trevande fingrar aldrig ska sluta upptäcka mig. Hans glädje över mig. Att han ska finnas någonstans, där. Som om jag trott att Disney är på riktigt. Min dåliga, elaka dröm. Min sämsta, värsta dröm. Min evinnerliga för alltid jämt och ständigt återkommande dröm.

Att realisera.

2012-02-24T19:37:00.003+01:00

allergi

han tål heller inte katt och vi pratar om medicinerna. fast ja, han slipper ju riktig astma. han är bättre nu. vi pratar om det som om det var någonting som intresserade oss. håll käften, för i helvete.

han drar fingrarna genom mitt hår och säger duluktargott och jag tänker att jag älskar då någon säger att jag luktar gott.

det är sent och han har precis slutat jobba när jag möter honom i min port. han luktar svagt av alkohol och hans ögon är snälla, så som de brukar vara. som de alltid har varit. jag hade aldrig menat att vi skulle hamna där, igen. men han håller mig nära och ber mig vara mindre påklädd och jag lyder honom. hans varma arbetade händer över min nattkalla hud och snart är hans hand mot min kind för att liksom vrida mig mot honom. han säger att jag kysser bra, att han hade glömt att jag kysser så bra. hela tiden ligger en rosa bok intill min säng fylld av söndernötta ord över en annan. jag vet inte vart jag är och, hur varm han än är så är det inte så bekvämt som det har varit förut. jag vill känna mer, vara mer. vill inte bara ha en kropp, en kuk. vill ha fladderhjärtat på högvarv och en nervös hand som inte riktigt vågar trolla sig in där under tröjkanten. det är vad jag vill. ska det vara någonting annat än det, så får det nog vara. jag kommer ändå aldrig hamna där jag vill, just nu.

men jag har lena armar, idag. och, jag skulle vilja dela med mig.

2012-01-11T21:18:00.001+01:00

minns du stormen?

jag ser deras unga fingrar skvallra om honom på www. jag förstår precis varför de fastnar, herregud jag har vunnit pris i att fastna i honom. men det är som om det för varje dag som går, bara blir mindre viktigt. att han bara blir mindre viktig. och det är en känsla jag väntat på i flera år, nu. och vi sågs, för kanske tre-fyra månader sedan. det var för första gången på så länge. jag var där med en vän till mig, en föredetta vän till mig, hon som alltid trampar ned mig till pulver för att sedan lura mig att det är jag som gjort fel. och hur alla runtomkring mig bett mig på knän att inte ha henne i mitt liv, som jag sagt att nejniharsåfel och nikännerhenneinte, tänk så rätt de skulle ha. tji fick jag. så, tre-fyra månader sedan och jag är där med henne. hon blir sur på mig då jag påpekar att han är där, blir sur och undrar argt om jag ska vara deppig nu och jag försöker förklara att så inte är fallet. att jag träffat honom flera gånger, efter allt brast. så hon lugnar sig en stund. och efter att jag för tredje gången letat efter henne och hittat henne tillsammans med honom antingen där ute eller där inne så går hon fram till mig med frustande näsborrar och arg blick och skriker frågande om jag blir sur nu för att hon står med honom och jag rynkar pannan i stil med vadihelvetehållerhonpåmed och jag förklarar att jag mest bara letade efter henne eftersom vi var där tillsammans och hon börjar hit och dit om hur jag inte kan äga honom och hur jag inte kan bli sur om hon pratar med honom och jag minns bara hur mitt bröst kändes som ett stort frågetecken. hur jag började undra om det i grunden handlade om att hon hade något slags dåligt samvete över att hon kanske blev blöt i byxan över hans närvaro eller gudvetvad. jag vet inte vad som hände, men hon beskyllde mig för en massa saker och efter det har vi aldrig pratat igen. hon fick mig att gå tårad därifrån med en frågande blick. jag har fortfarande ingen aning om vad som hände. och jag vet hur duktig hon är på att hitta på sin egna sanning då hon är arg. jag har känt henne så länge länge länge nu. och jag har nog aldrig mått så bra över att något försvunnit ur mitt liv, för den här gången inser jag - trots hennes anklagelser - att det inte är mig det handlar om. det är hon, alltid bara hon. och det är synd, för vi var något bra. det var en bra vänskap, på något vis. trots alla smällar fram och tillbaka. det var något bra, och jag stod alltid bakom henne och fanns där då hon föll. alla kvällar hon suttit med tårar i min famn och jag i hennes, och hur vi vuxit upp och retsamt kallade varandra syskon och bråkade med hjärtat och kärlek och hur vi tagit oss igenom så jävla många eldar. men jag orkar inte mer nu. orkar inte böna, be och skrapa knän för hennes skull då hon är kapabel till att vara så elak. om vi någonsin ska höras igen är det hennes ursäkter jag vill höra. inte alltid mina. så, jag ska klara mig bättre utan. och hon får prata hur elakt hon vill. och han får hamna hur långt ifrån mig han än behöver. han är redan milslångt. ljusår. hon spelar ingen roll, och han ska slippa mina förklaringar någonsin igen. för det är precis nu det är dags att erkänna att jag är över honom. framförallt för mig själv. och kanske att jag behövde hennes spjutkastande ord. jag är så medveten om hur elakt hon kan prata om mig då hon är arg. han lyssnar säkert, varför skulle han inte, jag har gett honom alla anledningar. men det får vara så här nu. jag är lugn med det. jag är lugn med honom, för första gången på år. det jag faktiskt kan sakna är det vi delade intellektuellt och ingenting annat än så. resten är bara något som jag själv pusslat ihop i mitt huvud. men jag saknar samtalen, och bollandet och allt det interna. för vi hade roligt, det finns inga tvivel om det. jag skrattar fortfarande då jag har någonting att berätta om honom eller oss tillsammans. och han roar mig fortfarande, de få gångerna någon berättar något om honom. och visst att alla lärt sig att trippa på tå runt mig då det kommer till honom, men det har också börjat lägga sig. de har börjat förstå, de med. jag har slutat nu. han är slut nu. och det enda jag kan önska är att jag någon gång hittar ett skägg som får mig att bli lika dödens dödsförälskad som jag var i honom, ja fast då med disneyslut istället för detta. men jag är inte där än. det är mycket jag vill förändra innan det, och otroligt mycket jag under det senaste året också har förändrat. inte bara längden på mitt hår, mitt vikt åt fel håll och mitt duschdraperi. det är så mycket jag vrider åt nya håll, nu. och jag är för första gången i mitt liv medveten om mina oändliga brister men framförallt mina oändliga positiva egenskaper. att jag är bra, jag är bra och varm och kreativ och vänlig och tusen saker till. jag behöver bara arbeta, tillsammans med någon som gör det dagligen, för att lära mig mina elaka beteenden som dyker fram så fort någon kommer mig för nära. och visst att jag är rädd för medicinering och att kallas svag. men det är ingenting annat än starkt att faktiskt våga, nu. att våga på riktigt göra alla dessa förändringar som jag faktiskt gör. så jag studerar vidare, och letar mig fram. jag ska bli någonting mer, nu. hela mitt jag, ska bara få vara någonting mer. och jag ska vara det ensam, tills jag faktiskt klarar av någonting annat. och det är långt ifrån nu.

2012-01-10T00:29:00.009+01:00

I en annan port, en bit bort. Den som tog så många år att hamna i. Och visst, tillslut hamnade jag där och, trots några snedsteg och en vidrig förkylning så minns jag nästintill bara värme.
Min överläpp lagrar minnen av hans hud. Liksom placerar små små rutor över min läpp där jag så tydligt minns känslan av hans hud precis på det stället. När jag låter min nästipp och läpp nudda vid hans hud samtidigt som jag drar fingrarna längst hans revben, bara för att kunna lagra det där tillfället då de små håren reser sig av välbehag och min läpp får små stick, och hur mjuk den blir efteråt då allt lagt sig och hudstormen är över. Så ligger jag, länge. Och låter min läpp registrera de två lägena, om och om och om igen. Tills han vänder sig om och kupar sig runt min kropp. Liksom fångar in mig, på det allra tryggaste sätt. Och hans hand i min eller kanske på min höft, med andetag i min nacke. Och jag kommer kanske alltid vara trygg hos honom, trots hans tveksamma stunder och hans försök att avfärda mig på nästintill iskalla sätt. Vi kommer alltid ha det där, det här. Och min läpp har sparat alla millimeter. Tills nästa gång, om den kommer. Nej, när den kommer. För vi vantrivs i ensamheten men skräms av tvåsamheten då den är så vinglig. Så vi utnyttjar varandras värme, varandras trygga famn, varandra. Och det känns så tryggt. Och det rör oss inte att fem år har passerat sedan vi sist sov intill varandra. Vi kommer alltid vara som vi är då vi är med varandra. Mer eller mindre. Ibland utan att ens dela ett ord på länge länge. Men vi hittar alltid tillbaka. Varje gång slutar vi upp hos varandra, på något sätt som är närmare än långt ifrån. Och visst att han ibland glömmer bort att jag är precis så mycket människa som man kan vara, och inte bara maskin, eller bollplank. Och visst att det enda han ser är allt annat än jag då vi är ute bland folk. Och visst att hans fokus så ofta fastnar mellan benen, och ingen annanstans. Och visst att han har svårt att berätta, prata, tala, diskutera. Men det finns så många missar att klaga på hos så många människor. Och jag tänker, att jag har nog gett honom det. Du vet, liksom sagt vad jag känner. Att han är dum, när han är dum. Han får höra det, med råge. Och han ramlade nästan av stolen då jag röt till, liksom vandrade på den där kanten mellan att känna mig och att låta bli att känna mig igen. Men jag behövde lätta på ett tryck som han till så stor del hade pressat på mig. Placerat mig i. Vill ha kakan och äta den. Och visst är jag likadan. Men vart jag egentligen vill komma med detta är, att det är med min varmaste hand kring hans jag säger att han betyder för mig. Att allt jag gör är med mitt allra vänaste, i grunden. Mitt allra varmaste, mjukaste. För, som jag sa åt honom samma kväll som vi ramlade fel; jag står kvar, efter tre års radioskugga så står jag kvar. Den där med att stå med öppna armar och ta emot, precis den gjorde jag. Och det sa jag dagen han valde att lämna vänskapen åt sidan och låta sig själv få en chans till annat än enbart fokusera på mig, att jag kommer stå kvar. Att jag alltid kommer stå kvar. Och jag säger det nu med, för jag kommer stå kvar, hur mycket han än må irritera mig ibland. Och hur jävla dödskylig han än ibland behöver vara. Men jag tvivlar inte på att jag kommer behöva skälla ibland. Det får höra till. Och ibland kanske jag undrar huruvida jag tycker för mycket om honom eller för lite. Det får höra till. Och just nu, om än så bara för en stund, sover jag gott med min lagrade överläpp och hans doft på min hud.

I en bok på ett tåg:
Jag passerar dränkta landskap i en trädklädd tågvagn. Ett litet lekhus står mitt ute i en gigantiskt pöl av regn som några veckor tidigare förmodligen varit en gräsäng. Alla småbåtar vid strandkanterna ser ut som skedar fyllda med soppa, de liksom ligger och smeker vattenytan underifrån. Bryggorna liknar mer någon trall man lagt på vattenytan. Ingenting är sig likt. Det är blött överallt och, det ser så stillsamt ut. Så tyst. Tänker att snart fryser de fast sådär. Lekstugan, småbåtarna och bryggorna. Sådär på sniskan, precis ovan och under vattenytan. Tänker att det kommer vara ännu tystare då. Att ingen ens kommer höra knaket från de små lekhusen då de desperat försöker resa sig.

Hässleholm.

2011-12-27T03:46:00.002+01:00

hur jag önskar jag kunde ta dig under vinge och ge dig alla vinklar av rätt.
pratar med en likasinnad. fast, så klart, han är långt ifrån lika skrovlig som jag. han har inte ett bittert ben i sin kropp. bara en varm dimma med hans utanpåkroppethjärta. du vet, han är så vän att man blir svimfärdig. blir liksom, rädd att jag ska svärta ned, stänka, smitta av mitt bittra. mitt hopplösa. men jag tänker att det är nog ändå lugnt, för jag menar han är inte ens lite trasa. bara uppochnedkänslorna och hans tillochfråntillstånd. vill fråga allt om vart det svider och hur många plåster jag ska köpa med tills då att vi ses, för jag hoppas det är snart och jag hoppas han säger inga.

och, jag

virkar hans ord runt mina fingrar och tänker att han ser mig, han ser mig verkligen. att han bara ser mig, precis som jag verkligen bara ser honom. och jag hör ju på mig själv precis varför hans andra hälft oroade sig över att jag gått och blivit förälskad i honom. det hade jag också trott, femtioelva gånger om. och jag är ju det, fast inte på det sättet. jag är bara helt förälskad i hans person, i hans glöd, hans elegant glödande eld som konstant ligger i perfekt nivå till allt annat. att han lyckas vara den gladaste, märkligaste, känsligaste och du vet så där innanförig. bara, visar så mycket innanför utanpå. tänker att jag vill vara hans bästa vän i hela världen, samtidigt som jag nästan ber ber ber att han aldrig ska få lära känna mig. att jag inte orkar förlora en till vän pga min bitterhet, mina utbrott, mina sjukdomssjälsdjävlar, mina elaka dagar. jag orkar inte förlora en till glöd, orkar inte råka släcka en till glöd. orkar inte råka felbehandla och låta honom tappa allt. vill inte att han ska tappa allt, det där småstora, den där delen som är så lik att det är som om vi snuddar vid varandra. det är så likt mitt, mig och mitt, och min brors. och det är ju hans vän. som han talade så löjligt gott om. som jag bara ville träffa. hörde hur han älskade henne. hur väl han talade om henne. de berätta allt om hur älskad hon var. och jag blev så varm av tanken, för jag tyckte att hon förtjänade att hamna rätt. att hon kanske skulle göra rätt då också. att det bara skulle bli rätt. och jag hoppas och tror fortfarande att det kan bli rätt. att det bara ska bli rätt. att dom ska hamna rätt. och jag minns kvällen vi möttes upp. jag kramade om henne och hon var som chokladkola i hyn och hennes blonda hår som kramade hennes panna så vackert. jag blir alltid så svag runt henne. känner mig som en kråka, ett troll. hon är så vacker att det syns innan man ens ser henne. och vi sitter alla och talar. och tillslut pekar de på honom och de säger att det är han som är han, och han springer fram och tillbaka. och jag tänker att det var här det bara föll på plats. för jag hade sett honom långt innan de pekat på honom. du vet, när man bara s e r någon. som om det liksom glänser till, som om någon kastar en solkatt i ögat på en så man måste kolla upp. det var han, han han. och jag hälsade och vi alla sågs senare på en fest och jag såg dem tillsammans och jag grät över hans ord för femtioelfte gången. som att höra mig själv älska någon, när man verkligen älskar någon, någonting, när man verkligen verkligen gör det. så är han, med henne. och jag blev så varm av det att jag ramlade ihop gång på gång. ville se till att han inte, under några omständigheter, någonsin trodde något annat än att han är sådär fin som en solkatt bara någonsin kan vara. för det bara märks. bara känns redan långt innan man sett honom le sitt vänaste leende, med de glada tänderna som flyger runt i munnen och groparna man skulle kunna lägga små ärtor i. och de där stormblå ögonen som konstant ser åt hennes håll. som konstant ser åt hennes håll, med den varmaste värmen. och jag bara önskar att det ska vara som jag tror, att de ska förtjäna varandra. att de ska få ha det här, och vara i det här. att de ska få ramla rätt i sina fällor och sluta trassla in sig. att han ska få stadga och hon ska få ro. att de slutar tvivla på sin glöd. för herregud, jag är lamslagen. jag är ordtappad. jag är fumligare än nyfödda fingrar över detta; de måste bara få hamna rätt. de måste bara få vara precis vad de vill och behöver och de måste bara få må precis sådär, precis sådär varmt. sådär dimmigt varmt. sådär tryggt och dimmigt varmt som han kan ge. som han kan få. och hennes mörka ögon som får vem som helst på fall, med en röst man skulle kunna lyssna på i dygn, med den hyn och de där fingrarna och allt därtill. och jag önskar jag kunde laga henne, laga henne hel och klar och färdig. för han förtjänar ingenting annat än hennes totala och fullständiga närvaro och kärlek. ingenting annat. inte någonting, alls, ingenting annat. de förtjänar bara allt det fullständiga, allt det. ingenting annat.

så jag tänker lirka fram varenda uns hopp jag har, och lägga allt på detta. för oavsett vad, så behöver jag att de mår bra. att de får precis det där. att de bara, får lugnet.

2011-12-23T02:27:00.001+01:00

en tveksam verklighet.

det blir sent och jag fumlar efter något annat än min tomma sänghalva. vi skriver, som vi ibland brukar göra. som om ingen tid hade passerat. så är det alltid, med honom. som om ingen tid har passerat. så vi samtalar, och vi retas, och vi är nästan elaka. ibland får jag stanna upp, säga stopp, förklara att jag blir ledsen. han kallar mig svag och säger varma saker för att göra mig glad igen, trots att han har svårt för det. men jag vet att han vill då han gör det med mig, att han vill säga dem. att han tycker om mig. och det har passerat år, sedan det startade. det här evinnerliga fram och tillbakandet. hur vi aldrig är något mer och sällan något mindre. hur vi alltid avskyr personen den andre träffar. och på något sätt tycker vi inte ens att den andre ser bra ut. vi liksom, gnäller och tjatar, tycker att så många saker är fel. vågar klaga. som om vi vore elaka små barn. bara för att vi har en stadig värme bakom det. ändå är det som om vi aldrig kan slita blicken, som om vi någonstans inte alls tycker fult eller dumt. utan bara tycker precis det där man så gärna vill att någon ska tycka om en. så vi samtalar vidare. för vi hade ju bestämt, för länge sedan, att när vi var trettio så. när vi var trettio, och den andre inte hade någon livsviktig, då skulle vi. att det var våran ursäkt alla gånger vi inte fungerade och alla gånger vi hejdat innan läppar mötts. att när vi var trettio, då skulle vi. så vi samtalar, om det. efter att vi knappt hörts under flera år, just på grund av vårat komplicerade fastklistrande av varandra. så vi samtalar, om hur det snart är där. att vi snart är där. att det bara är tre år tills han är där och behöver vi ursäkter så är det ju två år kvar tills jag är efter hans tre har gått. tre, fem år. så vi talar, vi samtalar. hela tiden med vetskapen om att vi bara leker. att vi bara, leker. att vi talar om vilken klänning jag ska komma ned i och hur han inte får se bättre ut än jag för det är ju viktigt, och hur musiken ska spelas och vart mamma ska bo. sådär som man vill samtala med någon på riktigt, någon dag. så vi leker, leker mamma pappa barn i vuxenstorlek. och jag tänker på mina fingrar längst hans rygg och hur han aldrig slutat älska sina höfter efter tiden vi spenderade då jag höjde dem till skyarna. alltid, alltid hans höfter. hur jag alltid med min ofuktade överläpp grävde mig ned mellan landskapet av hans höft och mage. hur jag alltid skulle hålla min hand, där. alltid. och han kan skicka en bild, och jag kan skicka en tillbaka. och jag vet att jag är motsatsen till hans smak och han min, men det är som om det finns en trygghet där som slår det trasigt. som gör att det liksom inte spelar så stor roll. att man liksom, tycker om personen på ett helt annat sätt. så vi samtalar om det, hur det faktiskt var precis det som isade oss. att vi var för trygga, i det vi hade mellan varandra, men inte det vi hade tillsammans. att vi var som två goda vänner som ville ha allt det där runtomkring men bara inte var där, än. för det var vi aldrig då. och nu finns inte ens känslorna där. men ändå finns det kvar. som om ingen tid hade passerat så finns det kvar. hans fumliga ordval och hans osäkra säkerhet. hur han tar för sig på det säkraste mest osäkra sättet. det är svårt att förklara, men du skulle förstå direkt. hur han lärt sig att spela sitt spel så väl. som om ingenting annat vore ens lagom. och han hamnar i det, så lätt. så enkelt att då han väl hittar någonting att stanna vid så stannar allt det andra av. som om han lamslås av att ha det, trots att han vill. att han har någon slags besatthet av konstant förändring. men det stämmer ju inte, egentligen. han är ju så kapabel, du vet. kapabel till att tycka så mycket om. så han stannar. och han tycker mycket om. och han vill, och han stannar, och han tycker mycket om. men det andra stannar av, och han blir avdomnad. och jag önskar jag kunde ge honom alla uppknutna knutar, men det handlar så lite om det. för jag vet att han kommer dit, att han kommer komma dit. och visst beter han sig som ett barn med alla kvinnor och alla gånger han behöver byta sängkläder. men jag känner honom, och hans velande velighet. han vill ha en kropp nära, fingrar att fläta och en trygg punkt att landa på. som om vi skulle ha stannat med varandra, men bara legat med andra. om han bara skulle kunna få dela på de två. sex och tvåsamhet. två skilda saker. jag tror han har fastnat där, någonstans. men tre, fem år. och alla våra delade egenheter och våra märkliga beteenden. jag tror aldrig vi kan sätta ett finger på någonting mellan oss. men jag kommer alltid stå där, efter alla tider vi går itu. jag kommer alltid stå där, och vi kommer alltid vara som om ingen tid har passerat. som om vi aldrig växer upp. som om det alltid är vi.

2011-12-22T03:32:00.002+01:00

hur jag alltid borde ha ett skägg i mitt kök, iförd tights.

faller en så falleralla och det är väl just det. ingen falleralla, alls.
en månad sedan.

så, jag liksom biter mig om läppen och beter mig som en idiot hellre än att visa att jag är ledsen. blir en kylig martyr. den vidrigaste sorten. men vad ska jag göra då, när jag känner mig så lämnad och fortfarande inte vet hur jag ska hantera den känslan på ett vettigt vis. varje gång blir lika hård. lika avklädd. varje gång blir lika mycket för mycket. för jag vet inte hur jag ska tackla mig själv och mina fumliga fel. hur jag ska lära mig själv att vissa delar är okej även om liknande situationer är fel i andra sammanhang. jag måste, lära mig. måste lära mig; mig.

ikväll.

jag brukade alltid vara någons favorit. ha minst tre par ögon som värmde min nacke. jag brukade alltid kunna välja, även då skäggen knappt fanns. de brukade stå där. jag brukade vara idiotisk nog att bara svälja det och ta för givet. missa. totalt förbise. och nu då? inte ens en blick åt mitt håll. jag har inte vänt ett huvud på över ett år. det borde inte röra mig i ryggen, men det liksom rentav slår mig. sparkar mig, över ryggen.

och nu. jag känner mig ensam. dödförklarad. krämporna blir större, fler, verkligare. mina svettiga ögon håller sig vaken till fem på morgonen. så länge jag är vaken slipper jag somna ensam, säger jag tyst i mig. så länge jag håller mig vaken, slipper jag vakna själv. men visst måste jag tillslut. somna alltså. så jag somnar, ensam. och jag vaknar, ensam. och det har börjat svida igen, den här ensamheten. och jag tjatar om det igen, som om det inte vore tydligt nog i varenda handrörelse från mitt håll. som om det skulle göra någon skillnad. som om människor plötsligt skulle slutat störa sig på mitt eviga ältande. jag vet, det är idiotiskt. jag är idiotisk i detta.

en annan kväll.

jag gör allt jag gör för att försöka må bättre, men bättre blir ingenting. jag biter mig i läppen för att inte salta ned mammas axel för femtioelfte gången idag. hon låter mig vara mig. låter mig vara mig, rakt igenom. trots det här, trots min evigt oförbättrade glöd och alla mina sårskorpor hon fått hålla rena. men jag försöker mer än någonsin, nu. så många val, nya val, så många nya val och nya vägar. och så mycket färre människor och mindre press. men också mindre pengar, mindre hår och mindre självförtroende. men jag tänker, att det kommer på köpet sen. sen när jag landat där på mina små kalvfötter, alldeles snart.

helg.

"du är inte sämst" sa han. och jag känner honom. det är hans bästa sätt att ge mig en komplimang på. han försöker säga något som ska gaska upp mig, trots att han är värdelös på känslor. livrädd för allt. tror lite för mycket om sig själv också. det har han alltid gjort. trott för mycket om sig själv. men, vi började prata igen. efter en tystnad på tre år hörde han av sig som det var igår och jag höll vad jag lovat. att, då han var redo så fanns jag där. och visst finns jag där. jag finns ju alltid där. så, plikttroget svarade jag alldeles för snabbt och bara en månad senare ses vi för första gången på så många år. och det känns som igår. en märklig trygghet och ett evigt gnabbande. hans löjliga självbild samtidigt som han fullständigt underskattar de sidor man faktiskt uppskattar hos honom. det där trygga, varma. den där kramen som leker plåster på alla sår. och jag hade saknat det. tre år sedan vi pratat. fem år sedan vi sovit intill. så vi tog vara. sov näranära. pratade mycketmycket. och, jag blev påmind. liksom, blev påmind om varför det är så vidrigt att ha den där eviga ensamheten. påmind om hur tryggt det kan vara att vakna med en rygg att hålla om eller med en hand på sin höft. jag hade glömt, hur tryggt det var.

så jag har börjat längta igen, längta efter det riktiga. precis det allra riktigaste. det viktigaste. det har jag börjat längta efter, igen. men jag är så långt ifrån redo, för det. så långt ifrån redo, för ens närheten. så jag lapar i mig ensamheten, och är tacksam över de få nätter jag spenderar tillsammans med någon annan än mig själv.

för, jag lagar nu, lagar mig nu. bara så att det ska vara värt det, värt väntan. att jag ska vara värd att vänta på. att han väntar på mig, mitt oexisterande existerande skägg.

fast nu måste jag faktiskt sova.

2011-12-13T23:46:00.006+01:00

jag skrev:
mina kvalsterögon tittar trött ut genom fönstret. här ser allt så annorlunda ut. så mycket större, trots att det är mindre då man är så högt upp. sjunde våningen och tidiga förmiddagar här då solen lyser in och låter lövens former dansa på väggarna. mammas monstera, som jag har en bit av i mitt hem. som växte upp och är inte i närheten lika stor som hennes, men den är på god väg. jag är här för första gången på år utan att bli sjuk av det. katterna saknas, men mina lungor tackar och bockar. jag sover på soffan i ett hem jag kan kalla hem igen. min mamma har dekorerat, köpt till och fixat i flera år. det är så fint här nu. hon har det så fint här nu, med sin lilla familj och äntligen med mig på besök igen.

en annan dag:
så, tillslut blev jag mörk liksom rakt igenom. att allt som hade med honom att göra rörde mig på fel sätt. att jag tappade min roliga, trevliga, härliga sida. bara blev kall och du vet liksom lyssnade till allt på fel sett. att han skulle tycka att jag är någon som jag inte är, som smittar av sig på både folk runtomkring och framförallt på mig. och det vidrigaste är väl att jag inte ens vet om så är fallet, utan att jag bara blev så jävla rubbad av allt att det blev min inställning. sen kom det där andra, det där jag aldrig trodde skulle komma. de där stunderna då det sakta sakta liksom slutade aidsvärka i hjärtat varje gång någon pep hans namn. att jag slutade vika mig inåt varje gång han kom på tal. du vet. att jag liksom mer nästan blev arg. för jag vet att det är mitt fel pga mina känslor. att vi med stor säkerhet hade kunnat vara vänner nu. att vi hade kunnat vara bekanta, åtminstone. men istället blev det distans och herregudhonärsjukihuvudet och det gjorde mig nog sjukihuvudet och det gav mig framförallt den där konstanta saknaden. så nu, då? nu när han är förbi. nu när jag inte längre önskar att han var min eller att vi ens kände varandra. jovisstfankännsdettomt. och ibland får jag för mig att ett sms ska rädda det, eller att om jag skriver någonting enkelt så kanske han fattar att allt är lugnt. men herregud, det finns ingenting att rädda. jag blåste sönder hela korthuset för länge sedan. det är löjligt, hur mycket jag ställt till det för mig själv. och hur mycket jag skämdes, när jag insåg att han gjorde ett arbete som innehöll alla hans ex och hur alla förutom jag var med. jag skämdes så mycket. skämdes så otroligt över att jag inte var en av dem. att jag hade lyckats förstöra så mycket att han inte ens ansåg mig vara ett ex längre. så jag skämdes. och jag skäms. en evig skam.

men, svaga stunder önskar jag att han ska höra av sig till mig. att vi ska bli vänner. att han skulle se det där som jag ser, det där med varför vi borde varit vänner hela tiden. men jag kommer till insikt. ser en helt logisk verklighet. jag skrämde bort honom för flera år sedan. han var bara för snäll för att gå. han ville bara, inte göra mig illa. så, kanske tack för det. men, jag kommer nog aldrig sluta önska motsatsen.
jag kommer bara lägga min saknad på något annat än han.

och nu:
jag hörde av mig till mössan ikväll. det är viktigt att han vet det, ibland. ja men det här med att han är mitt bästa minne. att han liksom, aldrig svek mig. att det bara handlade om olika liv. att han är den första jag minns utan en värk i bröstet. bara en saknad, ibland. till och från, en saknad. för han är fortfarande den där närmaste närheten. med min högra hand på hans vänstra arm, och hans pipande "kom hit" varenda gång jag råkade flytta en millimeter ifrån honom. det är det viktigaste, att minnas. han är det viktigaste, att minnas. så, jag kan lägga min saknad på honom. utan ett ont, och utan ett jobbigt. bara det fina med mössan och det jag upplevde alla nätter intill honom.

2011-10-26T15:18:00.001+02:00

men egentligen så handlar ju allt bara om att jag vill ha ett skägg nära, i kväll.

kanske ett mustigt skägg.

eller kanske bara en liten mustasch.

eller en favorit, med tillhörande långa mörka armar.

eller mitt absolut bästa minne.

oavsett vilket, så är skägg i världen bättre än det jag inte har i kväll.

2011-10-24T22:09:00.001+02:00

sitter och fryser i dörröppningen. jag vet att jag kommer bli för varm direkt då jag klär på mig, så jag sitter kvar i draget av kall höstluft. lägenheten är varm och vi varvar med att ha öppen dörr tills det är iskallt, och stänga tills det blir kokhett. det går snabbt. det finns liksom inget mellanting som är skönt. så jag sitter här, i draget. rivsår på kinden som svider av mitt ledsna. det är tröttsamt. jag är tröttsam. en ballong utan någon som helst luft kvar i den. jag är tröttsamt trött på det här. så, jag bryter ihop igen. tappar mina säkra kort och bölar ögonen ur mig. ringer mamma fem gånger i minuten och säger att jag bara behöver prata, bara behöver höra henne. och jag förstår att hon är trött. jag känner mig vidrig. men hon gör mig så trygg, lilla mamma. så jag ringer, igen och igen. låser in mig på toaletten hos min bror och ringer. diagnosticerat mig med cancer i kväll igen. mamma måste förklara att det har jag inte. jag ringer vårdguiden. de får också förklara att nej, cancer har jag inte. men jag är övertygad, igen. känns pinsamt, att jag är så övertygad. jag är ju inte dum i huvudet, det vet jag. jag är så mycket mer än hypokondriker och livrädd för döden. men den stryper mig, den här rädslan. den stryper mig, sakta men säkert. varje dag är det något nytt. och visst är det så att jag ofta är sjuk, och ofta har riktiga fel, och det är ju också just därför jag blir rädd. blir rädd att det tillslut ska vara något riktigt allvarligt. och jag avskyr att ligga på sjukhus. det är det värsta jag vet. och herregud jag vill ju ha barn sen, men tills dess har jag väl dött både inombords och utanpå. så, jag är rädd, ensam och lat. går upp i vikt och blir ledsen, så jag äter mer och går upp mer. och blir ledsen. och vem i helvete skulle vara dum nog att ta i mig ens med tång så som jag håller på? jag menar, lyssna på mig. jag skulle aldrig röra i det. men jag får väl inte glömma att jag så ofta är glad, också. att jag bara glömmer bort att skriva om det, här. att det här för evigt är en ventil över mitt svajiga. och alla skägg. så, jag föll mot någon slags avgrund i kväll igen. och helt plötsligt saknar jag att ha ett skägg i mitt liv. för första gången på ett bra tag så vill jag bara ingenting hellre än att ha ett skägg i min säng, i mitt hem, i mitt lilla liv. det liksom, bara smäller till. pang, så måste jag ha ett skägg. kan inte leva utan. det här med att vara destruktiv utan slut. för jag känner ju ändå mig själv, vet ju precis hur det blir då. att jag bara sjunker längre ned än någonsin. att jag blir svartsjuk, orolig och stressad. pressad, framförallt. du vet, du vet ju precis hur jag blir. du har ju läst det upprepade gånger. jag blir vidrig. fullständigt vidrig. så, jag börjar sakna ett skägg. måste ha ett skägg. måste lägga mig på botten av allt. det är äckligt. jag är så tröttsamt trött, på det här. jag är så otroligt, väldigt, fullständigt, totalt jävla trött nu.

2011-10-23T02:43:00.002+02:00

i förrgår fyllde jag 24. i natt fick jag min finaste present. och jag menar, den allra bästa presenten jag skulle kunnat få, av någon helt främmande. och det i sig, är något helt främmande. så jag läser. med någon slags chockartad min så läser jag det hon skriver till mig. det där som hon skrivit för att göra mig lite ljusare och lite mer mig. och jag vet inte vad det är som gör att hon tror att jag förtjänar det hon gör för mig. för jag känner mig hedrad. du vet, verkligen rörd. hon ger det här till mig. och ni kanske inte måste förstå. det spelar ju ingen roll vad ni tycker. för hon fattar ju. hon fattar mig, precis. så jag sitter, med chockartad min, och gråter som en liten grushög. tack, tusen tack. det är finare än du tror.

hennes present:

2011-10-05T23:51:00.008+02:00

minns du?

du: "jag hatar dig som nykter & älskar dig som full"
och lite så är det fortfarande, så här snart nio år senare.

jag skriver aldrig om dig.
som om jag har någon rädsla för att du ska se, och döma mig. tänka att det jag skriver är idiotiskt, inte definitivt och heller inte veligt. att jag, som alltid, ramlar omkull i mina spöken. oftast har du rätt. andra gånger ger jag dig rätt. de gångerna jag går emot blir det oftast bara gröt av allt. du är så duktig på ditt prat och jag blir så svag nära dig. jag gör något mitt emellan idag.

för, just nu så saknar jag dig.
och i en gammal bok jag gömt intill min säng har jag skrivit minnen:

"kapitel.

minns orden allt för väl. och alla dina löften. alla löften. minns så väl dina solglasögon och din glittriga sjal. en komplimang riktad mot min röda tröja och jag med ett internt svar. jag var konstant svävande.

du, jag och daniel tog oss hem till dig. ni spelade gitarr i din nedsläckta lägenhet vid gültzaudden. jag satt tyst, som jag så ofta gjorde. ville inte andas för mycket av din luft. han förstod efter en stund att det egentligen var han som var tredje hjulet, och han lämnade oss med några tafatta ord om att vi snart skulle ses igen.

du satte dig intill mig på sängkanten, tog fram en bandspelare och frågade om jag ville hälsa till någon. (idag: det här skulle vara så typiskt dig, men det hade jag nog inte förstått än) jag är ny med dig. nervös och tappar mig själv. svarar "men.. till mamma" och du är snabb med din "då hälsar jag till tomten" och jag svarar desperat "jag med!" - herregud.

det mesta är konstant dimma för mig. du spelar några låtar och jag sitter som ett fån. vi hamnar nära, nära. du vet så där när kropparna bara känns. du böjer dig fram så pass nära och varmt att det är helt självklart att det är nu vi ska kyssa varandra. det är nu det händer. men jag har ju fel, det vet vi ju redan. jag fumlar fram något som att "jag trodde du skulle kyssa mig" för att förklara varför jag halvblundar med fuktade läppar en cm från ditt ansikte.

kapitel.

vi skulle på fest igen. daniel, som är den enda med åldern inne, köper oss varsin flaska diamantvin. du sitter till vänster om mig men alltid centrerad för oss i rummet. vinet tar slut och vi hamnade i sängen, och en av de bilder jag tagit som idag svider mest blev till. du och dina ögon i grön metall. daniel säger att han ska ta sig till festen i förväg. vi, unga och magneter till kroppar, skrattar glatt att vi kommer sen vi kommer sen. men inget händer, för du är full och nervös, och vi är nya. vi går ned en timme senare, och daniel sitter utanför på trappen i princip heldäckad. vi skrattar alla tre och går vidare till festen. festen är vidrig och du hånglar med hon som kallar sig lillsvin. det svider i hela mig. jag och daniel tar din nyckel och går hem till dig, där vi båda behöver få plats. du stannar kvar. så här var vi, ofta. du var så här, så ofta. och alltid för att jag lät dig.

kapitel.

vi går ned till udden. det är kallt. höst, eller tidig tidig vår. bryggan är uppdragen mitt på stranden. ungefär där de spelar volleyboll på somrarna, du vet. vi går omkring och pratar, så där som bara vi kunde när det var så där som bara vi kunde ha det. jag hade lysande ögon och vidöppna öron. vi skrattade, nästan hela tiden så skrattade vi. vi sprang runt bryggan som om vi vore sju år gamla. i exakt samma sekund hoppar vi upp och det blir frontalkrock i form av en omfamning. det resulterar i en snabb sekund av den viktigaste ögonkontakten jag någonsin haft, och en kyss utan ett enda fel. dina läppar, mindre än mina. och hur du älskade att jag hade så stora. vi lossnar och jag skrattar och förstör det hela med förklaringar om hur likt det är en film. du skrattade, och höll med. både om förstörandet och om filmen. det här är ett av mina viktigaste minnen med dig, även om jag har många mycket större. det här är två år sedan jag övertygade dig om att hon med h var någonting, och att du inte skulle leka med oss båda. hur du ringde dagen efter och tackade mig för vad jag sa, att det var bra ord. och du valde henne, framför mig. för jag skulle åka hem till stockholm och hon fanns ju kvar där. jag grät i dagar. ville vara elak och be dig välja mig. men ville se henne glad. själviskt osjälvisk. vidrigt.

minnesvärda små:

"blunda, jag ska bara visa en sak" och du kallar den mun mot mun-metoden. jag "gick på" den varje gång. du och dina läppar och hur du drog för andan varje gång vi mötte mun.

"du luktar kanel. jag är vanilj"

"förlåt för att jag trampade på dig. jag trampade så hårt"

när vi satt på bussen och busschauffören lekte med oss. "shakira" och my hips don't lie med nasal halsröst. vi skrattade så mycket och sa jisses till allt.

"du var så arg, du ville verkligen visa. du bet ihop tänderna, du SPARKADE i marken då du berättade. förlåt siri"

hur du alltid vann mig. alltid vunnit.

"pölsa, får jag kalla dig pölsa?"

"du kan liksom växa fritt. jag ser nu, hur jag inte tog vara på något. hur fel jag var. du är ju så smart och allt och säger så bra saker. liksom, du äter då du är hungrig. du fattar. du kan växa fritt, du växer fritt"

"ta åt dig siri, vafan, ta åt dig. jag har till och med en låt jag tänker på då jag är med dig"

första gången vi dela säng och kropp: "hur mår grannarna då?" och vi skrattade alltid så mycket. jag skrattade så mycket med dig. alltid gjort det.

"and when they go, they'll let you know. siri, du är nog en bra människa i fel sällskap. kom hit och jag gör dig bra"

comviqreklamen, minns du? och power rangers, rödhåriga flickor, marlboro lights & lucky strike silver, bambi, nemo, carl alfred, jason, the original red ranger, "ser ni mig inte som gud längre", vinmoll, solmoll, dmoll, the james john, the nemos, festivalen på storknabben, de andra, fylla, lögner, mackbaren, max med niklas "han vet", samtalet med mamma & du åt pommes. kvällen då du låg och förklarade henrik berggren, morrissey, smiths, bad cash och allt. det var som om du levde, med det. som om du hade så mycket mer än alla andra, när du andades. bänken vid vattnet då du kastade dig i leran. och när du vann mig totalt, då jag svarade i telefonen när du var intill och du följde alla mina linjer. drog ditt pekfinger längst mina nyckelben, min bröstkorg och du rör mig så lätt. jag minns dig alltför väl. när du ringer och ber mig lyssna på fågelsången och du andas i mitt öra tills vi lägger på utan att nästan inte veta om det, och jag lyssnar till fågelsången och mitt hjärta fladdrar.

och sen, tillbaka till nu.
det är så många tider, med honom. så många olika, stora tider. hur han alltid har haft en så enorm plats hos mig, och alltid kommer ha det. och jag väljer att inte skriva något mer än så här. alla år efter de två första som jag skrivit om, är alldeles för nära. de här känns mer som något jag skrivit. något viktigt jag en gång skrev.

jag saknar honom, ikväll.
väldigt ofta, saknar jag dig.

2011-09-12T01:13:00.002+02:00

så jag väljer ikväll att banka några av de få drömmar jag har kvar. spara dem till ett senare tillfälle. där då de behövs, du vet. för just nu så behöver jag ramla in i något slags mönster i min ickevardag, istället. försöka liksom balansera mitt kaos. tänka positivt och vila på faktumet att mina val var nödvändiga. att jag handlat rätt, även om lite märkligt. att den personen de och jag själv och mina sjukdomar gjorde mig till på mitt jobb, inte är en rättvis version av mig själv. jag tog för mycket stryk av stressen. av att känna mig som en enorm börda. trots alla fantastiska gäster som uttryckt genuin ledsamhet över att jag försvann.

jag var tvungen att pausa precis nu, och istället författa ett brev till en av mina bästa gäster jag haft under året. hon lämnade sin mail en gång. hon ville att jag skulle skriva. att om det var det jag ville, så skulle jag börja. hon bad mig skriva tre uppslag om mig själv. jag gjorde så klart inget av det, eftersom jag tror stenhårt på att jag är helt värdelös på att författa någonting annat än det jag gör här. och det är inte ens att författa, det här, det är bara att skriva direkt. att direkt bara skriva, precis allt, allt som hamnar i mitt huvud sekunderna jag fingrar på tangenterna. som om jag hade någonting att säga. allt är ju upprepningar. även att säga det, att allt är upprepningar, är en upprepning.

men, egentligen ville jag ju bara säga. att jag försöker nu. jag försöker verkligen. jag vet inte riktigt hur, än. men jag försöker, och jag har tagit bra många steg på vägen. det blir någonting helt nytt nu. och jag längtar efter att sitta med kollegieblock och vassa blyertspennor. lyssna på någon jag kommer gilla, och någon jag kommer avsky. äta lunch med märkliga människor, och fota under någon annans bestämda. jag ser fram emot. ser mycket, fram emot.

men just ikväll, så försöker jag bara fokusera på att spara det där lilla glödande. bara spara det i någon av alla tusen luckor i min kropp. låsa en liten dörr och gömma en liten liten nyckel. för just nu, vet jag bara inte riktigt vad, även fast jag kan tänka vettigt. jag vet bara inte vad. och hade det inte varit för den ena gången jag behövde mat idag, så har jag inte rört mig från min säng sedan igår. jag har inte haft några som helst ambitioner. bara fördragna persienner och klumpar i magen. och jag vill bara tänka, att det handlat om en söndag. en vanlig söndag. en dra-för-persiennerna-söndag. inte att det handlar om precis alla dagar framöver. för, det har jag inte tid med. jag har inte tid med mitt tjafs, just nu. jag behöver all kraft jag kan få för att möta mig själv i en livsjävlafarlig match. en strid jag ska ta tills någon av mig dör. bara jävla går och dör. så jag kan få vara lugn, och trygg, och härligt mullig. för det är min tur att vara glad nu. inte min. bara min.

2011-09-04T22:15:00.002+02:00

jag är nog bara, fundamentalt ensam.
jag tror inte att någon man kommer kunna reparera det hålet.

(mvh. dags att köpa en dildo)

2011-09-04T12:55:00.001+02:00

jag är trött på män som inte kan bete sig. som inte kan hantera, eller fungera. som blir rädda för småsaker eller tror att det är okej att bara tystna. som om man skulle ha något fortsatt tycke i positiv bemärkelse. för jag tänker på hur det oftast blir, och är. hur han lät mig äta upp honom, att han låg med mig två gånger på en natt. och sen backar han ur. backar ur någonting som inte ens existerar. konstaterar för mig själv att jag varit väldigt klar med honom. att jag inte vill. förr herregud jag tappade intresset redan innan det kommit. och visst gjorde jag rätt i det, då han efter ett missförstånd förklarade att vi bara skulle vara vänner. som om jag var ett barn. som om det är rätt att ge en relation som inte ens börjat en färdig titel. att han, innan han bestämt oss till vänner, ville att vi inte skulle ligga med andra - trots att vi inte ens legat med varandra. herregud, tänkte jag, var har jag nu gett mig in på. och vad jag hade gett mig in på var ganska enkelt. en karl med ett ego, en stor kuk och ett tänk som inte passar mig. och visst att han trodde att han menade väl. för i början var jag helt lamslagen över hur fin han var med mig. över hans sked då jag var sjuk, över carmexburken han överraskade mig med. han var så fin. och jag var livrädd, kände mig kvävd efter bara en vecka. han sa att han saknade mig då jag var borta över helgen, trots att vi bara hade träffats en gång. men jag ville ju ha det, ville ju ha en karl som sa precis så. och det var fint. och jag började nästan gilla honom såpass att jag ville stanna i det. men han tvärvände, och jag blev ledsen trots att jag var den som tidigare sagt åt honom att lugna sig med saknandet. men jag satte ju fingret på honom sen, och det ledsna visade sig ha varit slöseri. han visade sig vara slöseri. för sen ligger han med mig, efter ytterligare två velande stunder. efter att vi slutat dejta, slutat prata. vi bara, skickar vidriga sms till varandra fyllda av snusk. att vi ska ses i natten. och två gånger, två velande gånger, så blir det ingenting. men sen möts vi upp och han spenderar natten mellan mina ben. och det kändes bra. kändes bra att det kunde vara kött och att vi ändå kom överens, att vi ändå hade kul. det är så skönt, tänker jag. han är så skön, vi är så skönt. sen går han. ger mig en kram med tillhörande klapp på ryggen som om han liksom måste markera att vi bara är ingenting. jag skrattar lite. han är ingenting, för mig. det är sådan enorm skillnad. och jag är lika glad att han går som glad att han stannade kvällen innan. och jag skickar ett sms, säger att han var bra, att det var precis så bra som jag tänkt, att han var så bra och att min kropp är helt i chocktillstånd efter den första mannen på åtta månader. säger mycket. vi har aldrig haft problem med att vara ärliga, aldrig haft problem med att skriva romaner över sms till varandra. han svara "haha, ojoj". helt på riktigt, så är det hans svar, efter att han varit i mig två gånger på en natt. och jag kräks på hela idén av honom. så här fortsätter det, trots att jag, mycket för hans skull, försöker neutralisera. skriva något skämtsamt, bagatellisera, nämna något helt annat. men det fortsätter. han har inte hört av sig sedan den natten. det är bara trist, för hans skull. för jag tyckte någonting bra om honom, tidigare. nu får han vara vad han är. jag tycker inte illa om honom, verkligen inte. jag kommer krama honom om vi ses, jag kommer tycka att han är stilig, jag kommer tänka på honom naken. men jag kommer aldrig intressera mig, eller tycka att det var värt att jag spenderade all tid jag gjorde och lagade alla middagar jag lagade, till en karl som inte klarar av att bete sig, hantera, eller fungera. han är fin, men jag sträcker mig inte längre än så. och folk pratar bakom hans rygg, om hur han beter sig mot kvinnor. och jag har svårt att inte hålla med. men jag har sett en sida jag gillar hos honom, och jag håller mig fast vid den. han var fin, med carmexburkar och långa mörka armar runt min sjuka kropp. han var fin, med mig, innan allt blev fult.

2011-08-30T00:55:00.001+02:00

och det är så tröttsamt att inte vara kapabel till att klippa. att bara, sluta tänka på dig. det är bara luft, egentligen är allt bara luft. ändå kippar jag efter andan. som om du skulle dyka fram ur diset och viska mig varm. och, du vet,jag saknar inte dig, men alltid alltid idén av dig. alltid idén av dig. och jag vet inte om jag någonsin kommer släppa, den.

2011-08-29T22:02:00.009+02:00

det där jag aldrig kan säga, för att folk tycker att jag är ett skämt om jag säger det. det där som river i mig varje dag, och varje gång någon av mina skägg lämnar mig. det där som folk tror att jag säger för att få höra motsatsen. det där man bara inte kan säga, får säga. det där unga, oattraktiva.

exempel. jag skäms när jag ser mig själv i spegeln. jag vågar inte vara naken framför någon. mitt ex ville aldrig duscha med mig. jag har inte varit älskad av något av mina skägg sedan 2006. jag tror att orsaken till att han inte svarat när jag hört av mig är för att jag har gått upp i vikt - det är inte ett skämt. och det är bara en bråkdel.

vidrigt, siri.

och visst hör jag era suckar, hela vägen hem till min lilla vante på skanstull. suck suck. väx upp. skärp sig. som om jag inte höll med. som om jag tror på allt detta, bara för att det känns. som om jag inte hade någonting innanför pannbenet. jag säger det igen: det man inte får säga. det där unga, oattraktiva. det där alla känner men man inte får yttra. pinsamt, vidrigt och fel. men liksförbannat känns det. liksförbannat plågar man sig själv. skyller på sig själv. klämmer på de för små tuttarna och ratar den platta röven tillsammans med den plufsiga magen. som om det är vad som gör mig till den jag är. som om det är vad som verkligen räknas, annat än i första anblick. och visst ser jag bra ut, i andras ögon. visst kan jag bära rätt kläder och ta ett bra foto. visst ser de mig så som jag inte ser mig. och det har jag. men jag ser inte det. och nu i ensamhet, så plågar man sig själv. jag bara, plågar mig själv.

2011-08-29T09:51:00.003+02:00

jag siktade och sköt en fullträff.

jag duschade två gånger efter han hade gått.
inte för att liksom ta bort honom, utan för att jag hade en anledning. för att jag äntligen hade den anledningen. och hur han liksom, fortfarande smakar i min mun. och hans carmexläppar gör mig påmind varje gång jag har mina nu. som om jag inte redan tänkte på honom, då. men det kan han få. det är han värd. han arbetade mig bra.

nu svarar han inte då jag hör av mig.
och jag tror det är precis så här jag vill ha det.

2011-08-27T11:04:00.004+02:00

ikväll smäller det. jag har honom i sikte.

2011-08-26T23:50:00.000+02:00

har påbörjat femton texter och aldrig hamnat rätt. får det där darriga skämshjärtat. tänker på hur han ser mig, nu. hur han ser på mig, nu. och så klart, att han inte tänker på mig, längre. hur jag lyckades vända honom emot mig, helt på egen hand. blev vän med alla som ville ha honom. försökte på alla möjliga sätt ha honom nära. och klart att jag inte såg det då. jag såg det som tillfälligheter. desperata metoder som resulterar i förnekelse. och visst, jag ramlade ur det tillslut. slutade somna med hans namn på fuktig underläpp. slutade rota i alla återvändsgränder. slutade söka efter ansikten han kanske skulle gilla, och sedan bli knäckt. jag slutade med det. men klart det aldrig slutade för honom. klart det aldrig såg ut så, för honom. och sen dök hon upp, och satt med elaka ord i mun och jag gjorde ont när hon satt där och berättade alla knep och knåp han dragit för att få henne på fall och hur hon skrattade, tillsammans med han den andre, hur hon bara skrattade och kallade honom stövel hit och stövel dit. och jag liksom bara gick av, när jag försökt dra mig undan men ändå hamnade mitt framför näsan på en av dem han suktar. och hur hon tar på det så lätt. hur hon säger elakt, hur han den andre säger elakare och eggar, och hur jag skakar ben under bord och biter naglar i takt. och hur hon sen lämnar han den där andre, precis efter att ha lämnat två andra precis, och hon vänder på allt hon sagt och hur hon aldrig skulle kunna falla och hur pinsamt hit och dit och helt plötsligt ser jag spår efter honom i hennes skrivande, i hennes bilder, i henne. hon kallade sig min vän. satt nära och var glad att det äntligen skulle finnas en bild på oss. satt så nära. och hon kanske menar väl, för hon är rar och ung på sitt sätt. men det är så fel, hur hon bara vänder här. och jag bråkar på henne, och hon är knäpptyst. vågar inte. vill inte. vägrar stå för det. vägrar ta det självklara. hur jag suttit brusten och talat om någon hon nu vänder sig till för att charmas. hur jag berättat saker, i förtroende. och hur hon löser situationen för sig själv, då han genom mina misstag får höra att hon sagt elakt, är att berätta för honom. säga att det var han den andre och jag, att vi satt och sa, att vi lurade henne att tro någonting som inte var på riktigt. som om jag skulle säga någonting elakt, utöver den don juan han ibland blir och hur jag kan ogilla hans sätt. jag har aldrig älskat som med honom hur ologiskt det än må vara och hur kort tid jag än var hans, och jag menar, det är klart då att jag kan ogilla. jag får ogilla. men bara till mina vänner, i förtroende, efter öl. man är arg ibland, man säger dumt ibland. och alla jag känner, alla mina, alla alla vet hur jag tycker. att jag tycker. vad jag tycker. om honom, om hur han är om hur varm han är och hur bra hans långa armar är. och hur många gånger jag än ska behöva komma över honom sådana nätter när jag bara inte kan, så är jag lugn. för han var bra, med mig. jag var bra, med honom. men jag var inte bra, i mig. det var aldrig han. och jag blir så halv, när hon fick honom att lyssna på det elaka han byggt upp inom sig pga. mina skeva försök till att skydda mig själv. hur han har någon slags bild av mig som en sinnessjuk pyskopatidiot. jag vet inte. egentligen vet jag ingenting. han skrev till mig, efter att jag sett bilder på de två tillsammans, att han inte ville ha mig i sitt liv. och jag orkar inte ens förklara för honom, längre. för jag förstår hans bild av mig. jag nästan accepterar den. nej, men jag respekterar den. jag skäms för mycket över mina beteenden för att orka få honom att tro något annat, även om jag försökt. jag skäms för mycket, skäms skäm skäms för mycket. och vi sågs en kväll och det var en sådan kväll då jag var över honom, en sådan kväll där allt jag tänkte på var kukar och fittor och jag var ute och han var där och han var sådär dryg som bara han kan vara, när han är i sitt. och jag ville bara äta upp honom. upp och ned. och jag skrev det, i ett sms, som om det vore okej. hur jag glömde bort hur han ser mig, hur jag ser mig oftast, hur jag ser ut. jag liksom, glömde det. och jag lät bli att stamma när han inte svarade. det kom fram en som läser mig, sa att hon en gång skrivit, hon var söt och hon var halv över ett förhållande som inte ville, man liksom såg hur hon kämpade förgäves, hur hon förtjänade mer men bara gav sig själv en tredjedel. hon frågade oroligt om jag skulle med honom hem, för hon vet ju vem han är, och jag skrattade och sa nej och hon sa att det var tur eftersom han satt med tungan i halsen på hennes vän. och jag skrattade, och sa nej. skrattade och sa nej. tog henne runt axlarna och gav henne mitt varmaste. och jag kände det, precis så; nej. för jag skulle inte, och det rörde mig inte. och jag trodde jag kunde fortsätta så varje kväll. fortsätta vara helt över. men sen visar det sig att hans bild av mig nog är precis sådan. och jag finns inte kvar någonstans längre, för honom. och kanske är det bra. det är nog bra för oss båda. att slippa känna mig som en sinnessjuk. att han ska slippa se mig, som en. se mig alls. men, sen saknar jag honom. ofta, gör jag det. du vet, som jag så ofta skriver om. honom. och det handlar mest, oftast, bara om hur jag vill skriva med honom en stund. eller träffa honom över en öl. känna någonting från honom annat än total ickeexistens. jag saknar honom, och han tänker nog inte ens på mig. och det förtjänar han, så länge han ser mig som jag syns där. för han är, oavsett allt, precis så bra som jag alltid ska tycka. vbb.

2011-08-16T11:28:00.005+02:00

han tappade sin charm.
och jag tappade min lust.

och det är något, med män som påstår ärlighet men visar någonting helt annat. du vet, när hela deras kropp talar ett helt annat språk än munnen. när han säger en sak, men gör en annan. ungefär så, blev det. och jag är inte arg. inte ens besviken. jag gillar honom, ser fram emot att ses någon gång igen. men jag tappade min lust. den där brinnande lusten att ha hans hud intill min, att ha hans fingrar på min kropp, hans tunga i min mun, hans kropp hans kuk. jag tröttnade på allt. han tappade sin charm. jag tappade min lust.

2011-08-02T09:50:00.000+02:00

sover otryggt och letar efter mörka armar att svepa runt mig. jag vet inte varför det tar mig så hårt. jag är nog bara trött, trött på att aldrig lyckas. trött på att sätta mig själv i en situation jag inte vill hamna i under några omständigheter. jag är så trött. jag är så trött och så ensam och så trött. och jag har bra vän, bra mamma, bra bror, bra hanna. men jag är så ensam, i min kropp. i min mage, i mitt huvud. för det är aldrig någon som rör vid mig, som stannar där. och hur jag sa, att jag inte skulle rygga. men jag såg till att han gjorde precis det. det är mitt fel, och jag orkar det inte. jag är för mätt, på mig själv, på mitt felande. jag är så mätt, på det här. jag vill bara fortsätta sova.

2011-08-01T19:07:00.000+02:00

"jag känner att jag bara vara din vän. jag hoppas du förstår"
och jag önskar jag kunde säga att jag gör det. men alla vändningar och allt upp och ned och jag kan bara inte släppa då jag väl har hamnat där. så, nu får jag försöka vända jag med. måste, måste försöka vända. för jag orkar inte gå med den här klumpen i magen, en gång till. inte just nu.

2011-08-01T10:35:00.004+02:00

Det handlar om mina tvivel.

Hur jag vägrade tro på att det var så enkelt som det verkade. Hur jag liksom leta fram fel i att han var annorlunda. Och det var annorlunda, men på ett väldigt ofamiljärt vis. Hur han bara höll om mig, utan en kuk som försökte hitta in i alla hål. Hur han kom hem till mig när jag var sjuk. Hur han saknade mig, och hur jag fick panik. Kände mig kvävd efter en träff. Men skulle inte ge mig. Vill ju bara träffa någon som kan sakna mig och där står han.

Och jag låter honom, efter ett tag. Säger försiktig att jag saknar honom en natt då han inte är där. Vi kysser inte ens varandra, men det är allt annat än platoniskt. Så jag börjar sakna honom.

Och han får besök och han blir full. Och han svarar sämre. Och helt plötsligt kortare, och kyligare. Inget saknar och inget längtar. Och jag tänker att kanske bra, kanske mer normalt. Vi kysser inte, ens, än. Och jag är mån om. Säger att jag har vänner till det, och att jag inte vill vara bara hans vän. Inte just nu. Och jag tänker att det är bra att jag är ärlig. Han har sagt att han gillar det.

Vi har inte hörts på några dagar nu. Vi sa att vi skulle höras då det lagt sig, men jag börjar tro att det bara var ett artigt och fegt sätt att säga hej då på. Märker att det gör mig ont. Löjligt. Vidrigt av mig, att låta det röra mig.

Och jag tänker att, det som skulle lägga sig, det är mitt fel. Att jag trodde han var någon annan, något elakt, att han avsiktligt avfärdade mig, och jag högg direkt. Vill inte bli avfärdad. Högg direkt. Spottar och fräser. Och inser hur idiotiskt allt blir. Vill ju ingenting ont, men helt plötsligt kändes det som om jag blivit grundlurad. Högg direkt. Vi inser att det är omöjligt att bråka över sms och ger upp. För många missförstånd. För mycket som låter elakt.

Och jag drömmer att allt är som det var för några dagar sedan. Vaknar.

Jag är ensam i min saknad.

2011-08-01T09:30:00.004+02:00

för att citera en som så ofta har så bra ord, nu då jag inte har några alls.

"män som gör mig avtänd är män som inte har någon självdistans. vars universum endast cirkulerar kring deras mindervärdeskomplex och kuk.

män som måste bröta för att finnas, fuska för att briljera och män som låtsasskrattar högt för att det förväntas. män som tror på porr, som förväntar sig av dig att komma bara han är inne och viftar runt en stund. kom du frågar han efteråt. och svarar du nej så undrar han vad ditt problem är.

män som inte vågar krama varandra. män som går ut och super istället för att gråta. män som tycker mens är något onaturligt eller äckligt.män som inte lyssnar, men ändå nickar och säger mm och aa. som kollar på tv när du klätt dig fin för hans skull. män som måste berätta för dig vilken kändis han tycker är snyggast. män som inte uppskattar sina mammor. "

(jenny)

2011-07-21T23:39:00.007+02:00

boom.
vi träffades en kväll, efter tät textkontakt. vi kysser varandra i slutet av kvällen och alkoholsörjan gör mig varm om öronen. han har mjuka läppar. trodde aldrig jag skulle kyssa honom. han skriver fel och klär sig fel. vidrigt va, att jag ens tänker så. klär sig fel, skriver fel. vidrigt. han är härlig. tänker inte på skrivet mer, även om jag retar honom för det. jag var en idiot. erkände att jag avfärdade honom först, för att jag störde mig på hur han skrev. hur han formulerade sig i text. erkände vilken idiot jag är. han gillar min ärlighet. uppskattar. han är någonting nytt.

han har kolsvarta ögon och långa armar att slingra runt min kropp. vi har fortfarande bara kysst varandra en gång. och jag faller magsjuk ned i sängen, i snart en vecka har jag legat. han har varit här nästan varje kväll. gett mig medicin, kollat på filmer med mig, sagt att jag är fin trots att jag är sjuk, oroat sig. och jag tänker, att det vore onödigt av mig att springa bara för att jag är rädd för det där som är så bra med honom. att han är så där, bra. för han är så där bra, mot mig. precis så där löjligt bra. och han ringer, och han skriver, och han kommer hit. och jag gnäbbar och tjivas och gillar. och jag vet knappt om vi kommer kyssa varandra igen. men just nu kvittar, precis allt. för han har varit någonting jag är ovan vid. någonting jag helst låter bli. någonting som oftast får mig att rygga tillbaka. det där, snälla. det där så väldigt snälla.

den här gången ryggar jag inte.

2011-07-21T23:28:00.000+02:00

Sliri i ett nötskal.

2011-06-30T00:59:00.001+02:00

PS.
jag sparade bilder på den här scenen, för att jag var säker på att det var så vi skulle sluta. på att jag aldrig skulle kunna hålla det jag lovade. på att jag aldrig skulle klara av att ha dig, utan att vilja mer. och jag behövde aldrig någonsin använda dem. tänker att, jag är så glad i dig på grund av det.

2011-06-30T00:42:00.003+02:00

Jag lämnade lappar på hotellvikt toalettpapper. Du avskydde det. Du gillade mig.

24 Augusti 2010
"Jag fick för mig att jag skulle skriva för att ta reda på om det var du. Men du blånekade. Till att börja med."

Och någon knapp månad senare möttes vi i korsningen utanför Victoria-biografen. Han hade grå mundering, och var nysvettig efter träning. Vi hade talat länge, utan att prata. Han hade definitivt fångat mitt intresse. Och vi, tillsammans med min vän, går på en kaffe. Jag tänker att han är ännu mindre än jag minns. Och jag tänker att herregud vilken människa. Vad är det här för stil. Att bara dyka upp och vara så förbannat fantastisk.

Så, jag hör av mig igen samma kväll. Berättar om planer som ställts in, som om jag hade haft några viktigare planer än min vilja att ses igen, och sa att vi borde mötas upp. Han håller med. Jag kommer hem till honom och han har saker att göra. Jag hade inte lärt mig honom än, men jag tog soffan som revir och bakade bekvämlighetsbakelser med min kropp. Och han styr om från träningskläder till perfektion. Nog för att det bästa jag vet är män i tights, men här pratar vi klädporr i hans ombyte. Den vita underställströjan och de välanvända byxorna, och militära kängor och en perfekt flygvapnetjacka. Jag var såld. Militärt, tight och skägg. Jag var dödligt såld. Och vi går till en bar i närheten av honom, där mina vänner spelar skivor och ett annat skägg ställer ut. Perfekt läge. Min bror dyker till och med upp med sin dam, och det talas om hur mitt sällskap aldrig har spelat Mario. Vi säger att klockan är lagom och vi lämnar stället. Utanför säger han till mig, att jag inte behöver gå hem. Och jag stannar, så klart. Vi har ju talat länge om att sova tillsammans. Att inte bjuda på sex, men exceptionellt len hud och extrem närhet. Och vi somnar tillsammans för första gången, och visst somnar vi nära. Och vi har aldrig tänkt att ha sex, tills vi vaknar på morgonen och det är självklart.

I fyra månader spenderade jag mina flesta nätter tillsammans med honom. Ibland kom jag efter andra kvinnors lukt fortfarande låg kvar i hans lakan. Andra gånger var jag den enda på dagar. Och vi talade öppet och bekvämt. Och jag sa att jag kanske blir arg ibland, eftersom jag inte är annat än mänsklig. Att det inte skulle handla om oss, utan den mänskliga sidan av mig som inte kan ta vad som helst. Och det fungerade bra. Och skulle han reagera på hur jag reagerat, så förklarade jag att jag redan förklarat varför, och inga konstigheter uppstod. Inte förrän i slutet. Och då gick allt väldigt fort. Våran konstighet och vårt slut.

Jag minns en morgon där han fick mig att gråta.
minns flera nätter där han fick mig att darra, svettas, vilja krypa in i honom.
minns hans sätt att bita sig i sidan av läppen och röra tungan vid ovansidan då han ska berätta någonting.
minns hur vi var lika mån om att ta på den man pratade med, hur vi alltid hade någon slags kroppslig kontakt.
minns då han låg uppkrupen i min famn och bad mig dra i hans hår.
minns hur han en morgon helt plötsligt gav mig en kyss, som om vi hade gjort det förut.
minns precis hur hans extremt luktfria hud luktar.
minns exakt hur han smakar i min mun.
minns hans tekannor, min favoritkopp och hans brygder.
minns hur jag hotellvek toalettpapper och lämnade lappar.
minns hur jag kunde klaga på öppnad snusklåda och kvarglömda kvinnoprylar.
inte för att de störde mig. jag gillade dem till och med. kvinnorna.
jag ville ha honom mer då de fanns. jag klagade pga. att det var jag som kom dit. jag, inte någon av dom.
han skrattade, vi skrattade ofta. minns hur ofta vi skrattade, tillsammans.
minns hur han och mamma kommer överens trots att de aldrig sagt (knappt) ett ord till varandra.
minns hur han bet mig i nacken och lämnade blåmärken på min hud som jag stolt bar som souvenirer.
minns hur han tyckte om att ha mig där.
minns hur han en gång sa att jag var den jobbigaste han haft att göra med, och att jag genast skulle ta mig hem till honom.
och hur vi den natten sov närmare än någonsin.

Och då jag möter honom nu så vet jag,
att han är mitt bästa, verkligen mitt bästa minne.

2011-06-25T01:51:00.009+02:00

coppolas minnes-hö på fotografiska. jag gömde istället texter om dig på ihopvikta lappar.
Och jag tror mycket att det handlar om hur han fick mig att känna mig. Inte fick mig att känna. Utan hur han fick mig att känna mig.

Och det här med att jag bara trasslar till alla försök till oss att ens vara kapabla till att säga hej. Det är som om jag är så fast besluten om honom, att jag bara kör rakt in i väggen varje gång. Och han är så trött på det, så trött på mig. Och jag ser hur han ser på mig, känner hans bild av mig. Och det är så frustrerande. Att jag bara kan förvärra om jag vill försöka förklara. Och, när hon vände mitt emot mig. Satte honom på tvären och, med all rätt att han någonsin reagerade på det, men han skulle ju aldrig ha vetat. Och jag blir så arg, arg på henne, arg på hur arg jag blev. På att jag aldrig har kunnat andas och lämna rum åt honom, eller mitt med honom. Hur jag alltid har varit hundraåttio för att jag varken då eller nu kunnat hantera att han var precis så där som jag vill att alla män ska vara mot mig. Och visst att jag gav honom skiten för allt det andra, och det tredje. Att jag var så halverad och han så matt. Att jag aldrig, varken då, eller nu, gett honom rum. Jag säger det tusen gånger. Han fick aldrig ens, andas. Och heller inte jag. Och jag pratar med hans syster, och vi säger ju det, att vi skulle ju aldrig ha fungerat. Och tur, tur att det blev så här. Men det är ju tusen gånger lögn. För allt blev ju bara pannkaka.

Och han skriver småsaker och vi talar hans språk, och jag faller pladask varje gång jag läser någonting som varit mellan oss.

Och det gör mig så förbannad, att jag sett till att jag för honom blivit någon att ångra. Att jag är en av de han har i sitt bagage som bara är skrot. Och jag försökte, i omgångar.

Men jag säger ju det, pannkaka.
Och när vi inte ses, för det gör vi aldrig längre, så minns jag bara det där. Hur han slingrade sin långa kropp runt min och hur svettiga vi kunde bli och hur mycket vi ville ha varandra. Hur vi kunde skriva meterlånga sms om vad vi ville göra med varandra då vi skulle ses senare, och hur vi gjorde allt. Hur vi duschade tillsammans och hur jag vägrade låta honom gå upp då han hade bråttom för jag ville ha honom en gång till. Hur jag kom hem till honom sent på nätterna och han var redan avklädd och jag var helt skakig av längtan. Hur han höll i mig då vi sov. Hur han var, precis som mössan, så där extremt nära. Extremt, extremt nära. Fullständigt orädd för min närhet, min lukt.

Och vi som bara skulle vara plåster, och aldrig mer. Och sen blev han allt, och jag rusade fast i att han passade så bra in på beskrivningen jag inte vetat jag haft i hela mitt semivuxna liv. Hur han bara, hade alla kriterier – som om jag haft sådana. Hur bra vi skrattade tillsammans och herregud varför slutar jag inte tänka på det.

Jag borde minnas hur han blev arg på mig, så ofta. Hur han inte kunde, ville, kände. Hur han ljög för mig. Men alla saker känns så mänskliga i efterhand. Jag vet att han inte mådde bra, över en trasad relation som överlappades med vårat. Jag vet att jag inte gav honom andrum eller tid. Att jag krävde, krävde, krävde trots att jag gav så mycket att jag gick sönder. Att han, inte kunde ge mig det jag gav honom. Och jag försökte med att det inte var fel. För det var aldrig fel. Men jag lät honom aldrig känna så.

Och hur jag har varit i efterhand, i allt mitt oacceptabla. Bara för att jag inte kan lägga honom på en bra plats i mitt förflutna och bara acceptera att jag aldrig kommer kunna lappa ihop alla märkliga fel och trasor jag skapat.
Det var aldrig min mening, men det tar inte bort det.

Och jag har letat i år efter ord som kan förklara och förbättra, istället för att bara lyssna på honom som ber mig vara tyst.
Jag måste landa i det här, tillslut.
Jag måste landa i det här, nu.

2011-06-21T22:00:00.004+02:00

han kommer in på mitt jobb, som om han inte precis hade varit borta i nästan åtta månader utan att höra av sig. och det är enbart mellan hans ögonlock jag känner igen honom, och hur han lutar armarna mot bardisken. han har förlorat nästan trettio kilo, och jag hör hur han är påverkad av någonting. fast jag vet inte, minns inte hur han låter då han inte är påverkad av någonting eller vad som helst. hur han, i alla år, alltid haft någonting. även då han var vit, om han någonsin nu var det. och han kallar mig för lillgumman, på sin norrländska. alltid som om han faktiskt skulle älska mig. och jag fyller ögonen, men biter snabbt ihop. det är många där. jag har gäster i hela baren, och snart är mina kollegor där. jag biter snabbt ihop. hans kinder existerar inte längre, och hans bröstkorg är tunnare än lillebrors. han är trettio kilo lättare och bara tio kilo ifrån mig. det skrämmer mig, han skrämmer mig.
han berättar om huset han köpt, och huset han lämnar stockholm för.

och

jag orkar inte ens skriva, om det. jag orkar faktiskt inte ens skriva mer om det. jag börjar flera dagar tidigare och försöker komma vidare nu men jag blir bara matt. att han inte förtjänar det. och jag hör honom på andra sidan luren, en tidigare dag, i sin nygamla stad. och han är hög, och allt annat än nykter. umgås med självklara människor. och det hade inte gjort mig någonting, egentligen. om jag bara hade fått slippa det där med att se honom. att se hans kropp skrika sjukdom, och hans röst tala om hur bra han mår. att han hittat rätt nu. hur han gått från extremhöger till extremvänster. hur han säljer bort alla hans ägodelar, som han varit så stolt över. det är inte längre hans maktbegär, behov. hans besatthet av att kunna visa hur förmögen han är. och visst, visst borde jag tycka att det är bra att han tänker åt mitt håll, om än för mycket. visst borde det vara bra att han bryter det materiella. men jag vet vet vet hur allt är ett spel. en lögn. hur det bara är hans sjuka. hans totala. hans genomgående sjuka. och jag, önskar att jag inte tänkte på det. men bilden etsar sig fast, hela tiden liten mer. hans avskalade muskler. hans tomma ansikte. hans oberäkneliga.

och jag landar inte,
jag ramlar bara. gör fel och bryter mina regler. gör bort mig på fyllan, men slipper minnas det. klarar inte av min vardag så som jag borde. och mamma gör allt hon kan, trots att hon ingenting kan göra mer än hon redan gör. och jag känner mig som bördan jag är. men, hon älskar mig. och jag klarar mig inte utan det. och min bror, och hans henne. de räddar mig, dagligen. drar hem min trasiga kropp till deras hem och klappar mig på pannan. och min nya, min fantastiska nya. hon som är så lik mig att det nästan är dåligt. hur vi, är som varandra. och hur lätt vi hamnade där. hur lätt vi bara fastnade hos varandra, och nu känns så självklara. och självklart hör det väl till då, att jag är livrädd att det bara ska försvinna också. men jag tror inte det. det är, som om vi känt varandra för evigt. och hur hon förstår mig, i mitt kaosartade. hur hon kan ta när jag blir sådär arg då jag blir ledsen för det är mitt sätt att hantera. för hon, blir likadan. och jag hanterar henne. och vi kan fräsa åt varandra. och vi säger aldrig de där sakerna, för sådan är jag inte. sådana är vi inte. men vi skriver, när vi lämnat varandra. att jagtyckersåmycketomdig och jagärsågladattdudökuppnu. och det är vänskapligt nykär man är nu precis hela tiden. rakt igenom. hon är mitt mest självklara, just nu. och jag tycker, så mycket om. så mycket tycker jag om henne.

det, bara det är vad jag ska fokusera på.

2011-06-07T14:11:00.005+02:00

den enda mannen som någonsin gjort mig glad.
den viktigaste personen i mitt liv.
min bästa vän och min stolthet. min lillebror.

2011-06-06T01:12:00.000+02:00

du är för full.
jag är för ung.
och varje gång jag hör "jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv" så är det dig jag hör, och inte henne. jag tänker på dig, då. utan självklar förklaring, trots tydlig betydelse. och du är mindre än du tror, men mer intressant än jag förstod. och det stör mig, hur du tror att du är någonting och hur du faller för de enkla glanserna. säger att "jag är full, och lite hög" när jag kommer dit. och jag känner hur hela min kropp bara vänder sig ut och in tillsammans med dig. vill inte höra ditt idiotiska. jag vet ju att du har mer än din självgodhet över fånigheter. jag finner ett intresse i någonting du inte riktigt lämnar ut. att det är någonting jag snuddat vid som jag fastnade i. och hur du berättade saker jag är säker på att du inte bara, säger. för du skryter om dina klubbar och din plats på listan. och det intresserar mig inte. ditt klädval och dina fula skor, intresserar mig inte. det är bara gnabb, spel för galleriorna. men dina ögon som ramas in av prickar, precis som mina. och din hand på min nacke. de små delarna av dig gör att jag inte tänkte ge mig, där. att jag tänkte, att vi skulle ju vara vänner. att vi skulle ju ses och jag skulle vara envis för du var meningslöst bitter och svårfångad. jag vet att du tycker bra om mig, men jag tror din egenhybris låter dig tro att mitt intresse är större än det är. och, det är förmodligen och egentligen mycket mindre än det känns som. men, det fanns där. och sen när du ramlar förbi oss, trots att du vet att vi är där, och viftar med händer i hår och låtsas inte se. det var precis då jag liksom, tappade den där känslan jag haft. och vi ses senare på kvällen, och som om ingenting har hänt. och jag spelar med. för du har slutat spela roll, i den rollen. och nu kan jag fortsätta tycka trevligt om att ses i nätterna. för du är alltid ute, och alltid inne. och jag är ointresserad av dina största intressen. jag bara, trodde det jag såg var någonting mer. men, det är helt okej att ha fel. och jag tänker, att jag tycker fortfarande om. och det var fortfarande en fantastisk sked. så, i nätterna. vi ses ju alltid, i nätterna.

2011-06-02T23:17:00.005+02:00

jag kallar dem skägg,
och de fattas mig.

länge har jag velat skriva om han som skrev till mig. om hur han berättade om då han drömde att han var ett av mina skägg, och hur mycket han uppskattade mitt skriv. och hur jag föll pladask utan att ens ramla. han lyckades ge mig den absolut bästa komplimangen, och lyckades bli förlovad kort efter det. och jag tänker bara, att det finns nog inte ett enda skägg till övers snart. att jag bara får vara skägglös, så här som jag är. att det bara får vara så nu, så får alla förlova sig och ingen igen skriva om mitt skriv och önska sig till en plats i min skäggbok.

2011-06-02T22:42:00.009+02:00

att så genomskinligt vara obekväm i sig själv.
och sen den här förnedrande ensamhetens påtagliga närvaro.
vi är dit jag ofta går, och nästan alltid hamnar.
vi är många i kväll, men jag har ingen som kommer bara för mig.

och jag läser hans ord om henne efter att ha hittat hans skriv och, jag glömmer bort att jag är där för att lyssna till bandet jag har framför mig på scenen och jag tappar takten i mig. ramlar till hans vibrerande ärlighet. hans ibland för övertydliga skriveri. det är det finaste jag läst på så länge, och så mycket för att hon det handlar om förtjänar en så fantastisk som han så tydligt är. och jag smakar salt på bägge sidor om näsan då jag läser hans "jag vill att du ska förstå att jag har saknat dig som ett ständigt knivhugg" och jag tänker bara att herregud finns han på riktigt. jag har ju lärt mig att vara ensam om mitt känslokräk och jättehjärta och han talar så fint om hennes fina och hur hennes ögon ser något fult i henne som han kan vända. hur han krampaktigt tänker hålla kvar. hur han inte lämnar och alltid saknar. och det gör mig så glad, när hon förtjänar att förstå allt hon förtjänar. det gör mig glad. och sen, gör mig enormt ensam. för i mitt själviska, så läser jag mig till tårar då jag är ensam här bland så många jag känner. hur jag ska gå ensam hem, till en lägenhet utan städade golv.

och jag går, kort efter det, som en annan idiot med blöta ögon längst östgötagatan. jag kan inte stanna så ensam bland så många, inte i kväll. jag ringer en mamma som tappat ord och ork. men vad ska hon säga. och jag kan inte begära ens henne ikväll. och herregud, krampen i halsen frän att försöka hålla gråten inne. slänger på luren i örat på henne som om det är henne fel att jag inte orkar lyssna till mig själv. att jag hör mitt dåliga samvete skrika mig i öronen direkt hennes ton blir matt. och jag orkar inte. kan inte lyssna på mig genom henne. kan inte lyssna på mig själv göra mig ogillad av den som älskar mig mest. kan inte, klarar inte. så jag slänger på luren, och det sista jag hör från henne är en suck. och jag förstår henne. och det är det absolut värsta, att jag förstår henne. och jag vill ge henne det. jag vill inte ringa upp eller skriva sms eller ens att hon ska göra det tillbaka för att, som jag sa till henne tidigare, man ska inte trippa på tå inför mig. vara rädd för att säga fel eller göra dumt. jag tror det är där jag ramlar av stolen. när jag märker att folk håller andan runt mig då jag är ledsen. för att de känner mig så väl. så det blir som om, jag hamnar där fast jag inte vill. att deras välvilja gör mig illamående. de ska inte behöva. det är allt jag tänker, att jag sitter där som en tung sten på deras bröstkorg. att de måste tänka tänka tänka på vad de säger. att de försöker lätta stämning och säga att det är klart att de vill ha mig där och de övertalar mig att komma dit och

jag orkar inte.

jag orkar inte känna den här konstanta bördan av mig själv. konstanta bördan av att tynga de jag tycker mest om. hur de delar någonting med varandra jag aldrig kan vara med på, eftersom allt måste handla om mig så fort jag är med. allt handlar alltid om mig. och jag klarar inte av att vara det här längre. och jag vill inte ligga här och skrika ut om det, vill inte ligga ensam i mina sår och skava. vill inte och vill inte.

och jag får ett skriv från henne
"förlåt, jag orkar inte alltid. jag är så trött, då säger jag fel saker. jag ska sova och bli pigg och en bra mamma igen"
och förstår ni, förstår du, du vet vad jag menar. hur hon inte orkar orkar orkar men måste bita ihop och ens säga det till mig, för hon vill ju vara bäst även då hon får för sig att hon inte är det bara för att hon inte orkar. jag skulle aldrig, aldrig orka med mig. och det gör mig ont att jag ska vara så mycket att hon ens ska behöva få sova för att orka vara det hon måste orka vara med mig. det gör mig så otroligt ont, att det är så här det ska behöva vara.

och min ensamhet river på min hud,
lämnar fula stora ärr inombords.

jag vet inte om jag någonsin
kommer kunna ha någonting stabilt,
så länge jag är mitt.

2011-06-01T00:02:00.003+02:00

och jag faller faller en så faller alla, hem i min säng. ensam, igen. och jag talar om män ikväll, som många gånger tidigare. den här gången med en som en gång delat mig. och han säger, att jag måste ha dålig "taste in men" för jag har ju trots allt gillat honom. och han talar engelska, det är inte jag som försöker förmedla det så. han talar engelska. och han skrattar, och vi pratar mycket mindre om det nu är förr. och förr pratade vi aldrig alls. jag hade, någon slags stress där. över engelska och att tala den till någon som talade den. så vi talade aldrig. vi kallade oss kära, men vi talade aldrig. eller, jag talade aldrig. han pratade med mig och jag pratade på svenska och gestikulerade och vi lärde oss att förstå. men vi talade aldrig. och nu, sju år senare, eller mer, så talar vi för första gången. och han säger på knagglig svenska att "du talar så mycket engelska nu" och jag säger att jag vet och jag talar glatt och han säger att mina kilon klär mig och att jag ser bättre ut nu än då och jag känner mig, ny. gammal, grå och trist. men ny. och jag tänker på hur jag delar skämt med mössan som han inte delar tillbaka. hur han svarar bittert och kallt och jag inte orkar dividera eller ens fundera. och jag tänker på ryggen jag hade i min säng för bara nätter sedan och, jag träffade honom idag. och allt jag tänker, är att han är inte iögonfallande och jag vill ingenting. sen kan jag tänka, att jag vill ha hans kropp och hans kropp vill ha min. men att det, det får vi lämna åt sidan. och, egentligen mest av allt just nu så vill jag ha godis. men jag har ingenting, just nu, så jag tror jag sover istället.

2011-05-30T23:24:00.020+02:00

sökes: kött

finnes: desperat tant

och jag känner mig inte rätt, igen. vill ha den där fysiska icke-ensamheten. och att få smakbit gav mig bara mersmak, ingenting annat. utan dess like.

och jag sitter i min lilla vante på söder, med kyliga konversationer. skriver lappar på mina ben och önskar att någon ska läsa, mitt.

jag har, fortfarande, ingen att falla tillbaks på. ingen klantig famn att falla fylla i, inga ointressanta läppar att möta. och alla pratar, och säger att "så klart att det inte ska vara svårt för dig" och "du är kanske kräsen", som om män skulle flocka sig. och, herregud vad jag önskar att så var fallet. att de talade om sanningar. för, jag behöver bara att någon uppskattar mig lite. och, det betyder nästan inte mer än att någon skulle behöva röra mig, fylla eller ej.
och trots min sänkta standard och att jag blivit, vadå, hemmablind, så finns inga händer runt mina bröst, ingen höft emot min, inga nummer att fumla fram på icketangenter.

och runt mig möter alla läppar och ramlar i famnar och jag,
gnäller. gnäller, och skriker ensamhet och att jag är ynklig det ska minsann alla veta. och suck och stånk och stön och pust, här kommer då ingen man och ringer på, ringer mig. så jag gnäller, och suckar, och stånkar. men jag tänker, att jag får göra det, för jag försöker. och jag tycker jag får försöka med någonting som borde vara gratis. kött och armar och svett. det borde vara gratis.

2011-05-29T15:41:00.006+02:00

och för första gången på länge så finns det en ny rygg i min säng. vi kravlar in i varandra och möter läppar konstant. vi är bara vänner, säger vi. och vi ramlar fulla i fällan. och jag tar med honom hem, efter övertalning. vi är vakna länge, för han måste sova länge. måste passa ett nattligt jobb. och vi pratar, och han pratar, mycket pratar han. pratar vi. och jag har aldrig varit så intresserad av någon jag är ointresserad av. och jag gillar hans ögon, men jag klagar på mycket. retas, och klagar. på jeans, på mustasch, på skor. men jag gör det med glimten, och jag vet att han ser den. och han tar tag runt mig, mitt bland alla fyllor, och kysser mig. jag avbryter obekvämt några gånger, men jag vill ju precis det där, precis då. och vi ramlar ned under täcket och vi turas om att vara stora skeden. och han velar, samtidigt som han vill. vi har aldrig sex, men våra kroppar skriker om det. och, jag har sprungit i en vecka, eller mer, och vägrat erkänna mitt vadskajagkalladet sug. mitt det där med att jag flörtar med honom, även om jag kallar det skämt. att vi driver och är dryga. och jag tycker han är konstig och inte alls särskilt något som är så typiskt iögonfallande för mig. men jag ramlar dit ändå. och min vän skäller på mig, att jag vägrar inse att jag vill. och jag säger att okej. och jag säger det till honom, att han får ta sig dit. och han kommer. och natten är bra, och han är varm och vi är bra. pusslar varandra bra. och, allt slutar med att han i panik springer härifrån och skyller på jobb och är velig och plötsligt så mycket yngre. och, det är väl synd, men jag kan lika gärna bara vara vän. precis bara vara. så jag säger, att jag nöjer mig med det. men att jag blir besviken på hur han beter sig, och förvirrad kanske framförallt. men, jag tycker bra om honom. jag tycker bra om. så, vi stannar som vänner. för jag säger, att jag blir mätt på hans velande. och jag spelar inte logiskt, jag spelar på min påse med känslor som hänger utanpå kroppen istället för innanför. och, det behöver inte betyda att jag är eller har fel, jag bara, tycker att man inte behöver tänka så mycket på allt så ofta. att, när man ligger intill varandra och man känner att kropparna gillar, så är det vad som känns. det som känns är precis det som känns. men, vi ska vara vänner. bara, vara vänner. och jag blev nog för matt av veligheten, för att orka vara någonting annat, ändå. eller?

2011-05-21T22:21:00.002+02:00

i ett ett sms "jag vill skeda mössan. allt annat känns onödigt" och han svarar. sent svarar han. "kom då", och jag åker dit och vi lägger oss direkt och båda somnar. direkt. tidigt, tidigt går han upp. han ska rida. vi säger hej då och han hänger nycklarna på dörren, om jag vill gå. fyra timmar senare sover jag fortfarande och han kommer hem. klär av sig. kryper ned. igen. och han säger förlåt, för att han inte var mycket till umgänge igår. han är trots allt gubbe och måste sova. och jag säger direkt att det var precis det jag ville. det var precis det jag skrev. "jag vill skeda mössan. allt annat känns onödigt" och, jag fick precis det. sova intill honom, med min näsa mellan skulderblad och min högra hand på hans vänstra arm. han var precis som alla gånger förr. exceptionellt len, kallvarm och gubbig.
jag går upp och duschar och han stannar kvar i säng. snoozar var tolfte minut och ropar ibland på mig. kollar om jag är okej, om jag har det bra. och jag berättar att jag väntar på mamma som jag snart ska möta. och han sover mer, somnar om, snoozar vidare. och jag kommer in, då han ropar igen, och jag klämmer honom mellan tummen och pekfingret för han ber mig.
och jag skriver:

"snart ska jag träffa mamma, men nu, nu sitter jag i hans kök och skriver om honom på hans limegröna post its.

ett kök jag gillar.
ett kök jag saknat."

2011-05-21T19:04:00.000+02:00

2011-05-12T20:39:00.000+02:00

jag är det värsta barnet en förälder kan tänka sig.

och jag tänker, att stackars mamma, som orkat vara så bra.
när jag bara, oroar mig och är sjuk och diagnostiserar och har ångest och mår dåligt och pappa hit och pappa dit och hon ska skydda mig och skydda sig själv och vi bråkade så ofta en tid, och jag ringer henne femton gånger om dagen och måste prata om ingenting och så fort någonting oroar mig så ringer jag henne och berättar om den lilla knölen jag hittat eller om hur han och hon och dom och det är. och jag tänker, att jag önskar ingen förälder mig som barn. och jag är bara, bara väldigt glad att hon har min bror att tacka. det lugna molnet. och han som glömmer bort att höra av sig till henne. men tänk, så glad hon blir när han dyker upp där. det lugna lilla molnet. och jag, sjuhelvetesstormen och idiotin. stackars, stackars mamma. och alltid lika tapper. jag borde, rymma utomlands och se till att inte ha råd med samtal. idiot. obota idioti.

2011-05-11T21:26:00.004+02:00

i am so happy.

2011-05-11T20:54:00.002+02:00

och det är som om jag inte riktigt hittar bra sätt att svara något, någonsin. som om jag inte skulle bli glad, eller röd om kind. för det blir jag. jag blir glad, då ni skriver. då ni ger mig era ord, och låter mig vara precis så här. att det inte skulle vara fel att skriva precis allt så som jag gör. och det känns fint, att ni låter mig. känns fint, att ni sitter där och tar hand om mig i mina fall. och att jag hoppas, att ni vet det. att ni är fantastiska. varenda en av er.

2011-05-10T20:42:00.001+02:00

alla blev så glada. och jag som trodde jag skulle, kanske bli något stort. vilket skämt jag är, så ofta. och jag försöker skramla ihop planering nog för att ta mig och mamma till stugan i helgen. men pengarna sinar, planerna brakar och mitt huvud mjölar. och min bror och hans halva åkte till japan igen, nu. tre veckor och det känns som en evighet i mitt. och jag tänker, att jag är glad för dom. de är ju mina bästa. men så tänker jag, att hennes kusin till och med är med. och jag är här. precis här, sitter jag. fattig och ensam. för många läkarbesök och sjukdagar för att få ihop en lön som ens håller mig månaden ut. och ingenting att se fram emot, ingen att se fram emot. och jag blir bitter, igen. blir ledsen, igen. känner mig ynklig och ensam och herregud när jag ser mig i spegeln och vill slå tillbaka. elaka blickar är allt jag får. elaka äcklade blickar speglar tillbaka. spottar på mig, skrattar åt mig. och jag sätter mig, i min lilla soffa. vill ha någonting, nu. tänker att det borde få vara dags för mig nu, och inte hela tiden bara alla runt omkring mig. jag är trött, trött på att bli bortglömd. på att bara ha det här, läkarbesök och inga pengar och ingen mössa att dela vardagligheter med. jag vet inte ens om jag saknar honom längre. han svarar knappt, och svarar sparsamt. lika bra är väl kanske det. han är fortfarande en viktig, och en bra. den bästa mössan jag inte har. och tänk, om man hade fått vandra i japan med en bror och en varm sol. tänk om man hade, fått någonting annat än det här. tänk om man hade fått råd att åka till den lilla stugan, med min stugtant till mor. tänk om man bara hade fått göra det, bara fått ha det.

2011-05-05T23:14:00.002+02:00

saker jag skrivit på lappar:

"önskan. att någon ska skriva sitt nummer på ett kvitto då han betalat på mitt jobb."

och jag tror mycket handlar om det otrygga i det här med att vara bekvämt ensam. att jag liksom, hetsar efter någonting. någon. ett skägg. bara för att det är mitt absolut vanligaste. mitt vardagliga. att alltid ha åtminstone någon man kan ringa. någon man inte ens är intresserad av, men blir tillfälligt bara för att man vet att han kommer titta på en som om man är precis så där fin som man bara kan hitta på i huvudet om någon. och hur han rör sig då jag tar på honom. det, det är jag van vid. att alltid ha någonting att falla tillbaka på. och det känns ju så bra på något vis också, att vara ensam. att inte ha det där. men hur man har vant sig. hur man har blivit bortskämd. och hur ens dåliga självförtroende har stått i vägen för en att inse det hela. men, jag skulle ge halva mitt ingenting för att få ha ett skägg att ligga och pilla på. en hårig bröstkorg att trassla in sig i. en varm höft och söt andedräkt i min mun min nacke min mage. snart, vill jag ha. hemskt gärna, snart.

"några av gubbarna här luktar som mustaschen. de dricker kaffe och sitter vid datorer hela dagarna, jag bjuder ju på gratis internet. så de kommer, i flock, köper varsin kaffe och sätter sig på sin plats. ulf, som vi kallar bullgubben, kommer in varje morgon. en kopp svart kaffe och en bulle. och han ger mig alltid sex kronor i dricks. han är inte en av gubbarna som luktar som mustaschen. men det är några av gubbarna, som luktar mustaschen. tänkte på honom igår. han och mössan kramade om varandra. tänkte att det inte var så märkligt som det kanske borde ha varit. och sen tänker jag, att jag nog saknar hans mustasch. att han nog var finare med den, trots allt. även fast det borde vara lögn."

sen kväll, nu, och jag ramlar ned i sängen med prickigt påslakan runt mig. jag läser lappar jag hittar i jeansfickor och den röda boken ligger orörd sedan länge. finner småsaker som slungar mig ut från gråzonen för en stund, stundvis, ibland. och halkar tillbaka, direkt. gråzon och det är ju ingenting dåligt, jag mår ju ingenting dåligt i själen egentligen. ingenting påtagligt eller hysteriskt. och ja, klart pappa gör ont och klart alla mina sjukhusbesök gör mig matt och klart att stressen tar kål på mig. men, jag har ingenting jag går in i väggen över. och det är skönt. det är bekvämt obekvämt. men, jag saknar att hitta skrivet. att vilja skrivet. fast så tänker jag, att det kommer ju det med. det har vi ju lärt oss tidigt, om mig. aldrig och sällan i en gråzon länge. alltid något skägg som får mig på fall. alltid något skägg jag får på fall. nå väl, åtminstone tidigare och förr.

men, och nu
god natt.

2011-05-01T15:42:00.004+02:00

iamsosweeticoulddie.blogspot.com
är en som betyder, och är väldigt viktig, för mig. och som jag tycker så väldigt mycket om och som jag tänker att phu vad glad jag är att hon finns. och jag tänker bara att det kan vara dags att säga det, idag. dessutom har hon en dödens bästa matlagningsblogg tillsammans med sin bror fotografen. den ska ni ha.

2011-05-01T15:36:00.001+02:00

han kysser sig med de där små läpparna. alltid som om någon nafsar på en, istället för kysser. och hans metallblick, fast den är varm. alltid varm. det är bara, som om det ligger något över hans ögon. som om ögonvitorna alltid är lite vitare än andras, och trots den dova gröna så är det så tydliga ögon. markanta. alltid, alltid varit något med hans ögon för mig, som gjort honom. och han säger "det här ansiktet, det har man ju varit kär i gånger om" och vi skrattar åt honom, samtidigt som han menar allvar. och jag lyssnar till det han skrivit om mig, många gånger förr. tänker att, han sjunger alltid bättre då det handlar om mig. och det handlar nog mest om mig, att jag tycker så. att det faktiskt är sant, men inte alls. jag är alltid för självisk. tar det personligt. självklart. och han vill krampaktigt. jag säger nej, flera gånger. ofta sagt nej till honom. också ofta sagt ja. han känns ung i sitt äldre jag. att jag blivit stolt över honom, att jag står och viker mina händer framför dom när de sjunger tillsammans. att han får höra att "hon såg så stolt ut, siri" och jag skäms, känner mig som en gammal tant. men sen gillar jag det, framförallt. att jag har vuxit med honom. sett han gå framåt, uppåt. och då hans små nafsande kyssar rör min hud så känns det bara tryggt. jag vet vem han är, och han känner mig. och vi skrattar mycket, jag lyder hans humor och han gillar att jag kan fula mig utan att stå med svansen mellan benen. jag bjuder på mig, på mitt. och vi har kul. och vi äter chips. och han åker till arlanda.

2011-04-30T20:24:00.000+02:00

lyssnar på melodisk nostalgi. har mina röda fuckmepumps, den randiga clownskjortan med märklig krage och den tighta svarta. och jag tänker, att jag ska nog orka ha en bra kväll igen. att jag, ska vara trött men bli piggare. det här med att min baksmälla är extremt närvarande men kommer försvinna tillslut. och jag hade en bra kväll igår, med människor jag gillar. och då tänker jag, att det får vara värt det. det får vara värt det att vara trött då. att vara ett litet löv. och jag är verkligen trött, tänker jag nu då jag skriver. mina skor gör redan ont på fötterna. men jag ger mig. ikväll får mig.

2011-04-23T02:10:00.001+02:00

kvällens diagnoser:
hjärtattack i sakta gemak
cancer i tandköttet

2011-04-22T13:18:00.001+02:00

2011-04-20T23:31:00.001+02:00

om att vara tretton igen. kasta kläder och gråta åt spegelbild och vinklar. kallar mig fet trots att jag bara är otränad och ovan vid att bli äldre och öka. jag behöver en karl. jag behöver kött, och kött. behöver minnas att jag kan få precis vad jag vill när jag än vill ha det. att jag är precis lika jävla förbannat fantastisk som man kan vara. trettonårsidiotin. vill klösa ögonen ur henne.

2011-04-20T22:47:00.003+02:00

och hon säger alltid "god natt min skatt".
den bästa kvinnan i mitt liv har blivit stugtant. krattar och krafsar och fixar och donar. helt ensam ute i stugan. kommer på att hon nog trots allt köpte lite för lite mat. men det är okej. och så glömmer hon ju laddaren till datorn också. men det är okej. och jag ringer henne, tusen gånger om dagen, med alla diagnoser som jag hunnit ställa. men det är okej. hon är okej, min lilla mamma, där ute i sin lilla stuga. stugtanten. och hon spärrar stugan för katterna, och köper en ny soffa. bara så jag ska kunna hälsa på. bara så jag ska kunna vara där, i vår lilla stuga. i den där lilla stugan som hon äntligen ska få ha, min lilla mamma. och jag hör hur hon låter som om solen är lite bättre där ute, som om gräset är lite grönare och luften lite lättare. precis så låter det om man pratar med henne, även fast hon aldrig säger det. och det gör mig glad. hon låter, glad. hon låter inte trött, stressad och fylld av slitage från dagens alla tjyvar. hon låter lugn, varm och trygg. hon låter som min allra bästa mamma. och varje dag säger jag att jag längtar dit. och han säger, att "klart att vi ska ha en helg här, bara du och jag. det hade varit fint att ha dig här nu" och jag känner, att det är precis allt hon behöver för att få vara den jag vet att hon är, men som jobb och extrabarn ibland suddar ut lite. och jag älskar, älskar älskar älskar att min lilla mamma kan få vara just det. min lilla mamma. min glada, härliga och njutande lilla mamma. som sitter lite för länge i solen fastän vi pratar hudcancer och mina orosmoln. hon älskar mig, mer än någon människa kommer älska mig. jag är hennes luft och hon mina lungor. och det gör mig så bra, att veta att det här är det jag fått ha i mitt liv. att jag, trots att jag är så prasslig, är ens någonting enbart på grund av henne. och jag säger det ofta. pratar om henne ofta. men det är evinnerligt äkta. min lilla stugtant. det absolut viktigaste jag har.

2011-04-20T20:20:00.001+02:00

att jag har legat sjuk i en vecka, i min gnäggande säng, utan att skriva ett ord. och jag tänker, att så brukar det inte vara. men jag brukar också ha någonting att skriva om, mer än vad jag har och har haft på senaste. och, så får det väl vara. det får väl bara vara så.

jag och mössan möttes upp, en kväll innan jag riktigt fastnat i hostans grepp.
det gick fort, och han var trött. ville komma hem snabbt. jag slukade i mig tre snabba glas vin bara för att orka bli pigg, och inte bara vilja lämna mössan och kvällen. där får jag skylla mig själv. men jag ville väl, väl. och trött var jag med. han skjutsade hem mig, och åkte vidare mot sitt. jag gnällde om hur trist det är att vi inte kan sova med varandra längre och ångrade mig direkt jag vaknade. men tänker att, det är en väldigt tydlig och stor del av mig, att jag alltid säger hur jag tänker och tycker. och kanske att jag kan fila lite, ibland. men oftast är det vad som kommer ut som menas. förutom dumheterna. de säger jag oftast när jag är förvirrad, nervös eller känner mig nedtryckt. då greppar jag efter halmstrån. och nu blir jag så där, låter fingrarna valsa.

jag skickade två bilder med mail, till honom.
då jag skriver mail till honom känns han som han gjorde, först. innan vi skrev via telefon. innan vi möttes. han känns som då, då. och då jag börjar fylla i hans bokstäver och det automatiskt hamnar där. för att jag skrivit många gånger förr. hur jag saknar den där tydliga, nästan panikartade, känslan av jagmåstekollajagmåstekolla då det talades från min telefon om en nyfylld inkorg. så jag skickar två bilder. på honom. en bild klockan före sju på morgonen, och en bild på honom i mina glasögon på ett fik med hans vän som jag tycker så mycket om. och jag skriver till bilderna

"När du spexar.
När du är trött.

Två av dina lägen jag gillar väldigt mycket."

och det är två av hans lägen jag tycker väldigt mycket om. och jag märker att jag saknar honom, igen. skulle föredra att ligga i hans soffa och kolla på en film medan han skriver på onödigheter och nödvändigheter i sitt skräprum. hur han ibland skulle ropa ut, och vissa gånger vara tyst länge. hur jag skulle ligga där och klicka på min telefon och kolla på hans filmer. hur jag skulle gå och lägga mig i den stora sängen, säga att nu går jag och sover. och efter ett tag kommer han. och vi har inte sex. jag vill inte ha sex, nu. utan han kommer och kryper ned. gubbjävlas och frågar om jag sover och drar lite i mig. säger "kom" och jag vänder mig, så vant, åt hans håll. kryper in min arm mellan hans nacke och huvud eller lägger den under kudden och mitt huvud. och den andra, alltid min högra, på hans vänstra arm. bisceps.

jag vet inte om det handlar om honom, nu. men det handlar om den närhet jag upplevde med honom. jag kan törsta den, ibland. men, jag är glad att han finns kvar på sitt hörn. att jag finns kvar, på mitt. att jag vet att vi kommer förbli vänner. att han kommer förbli en väldigt viktig person. han verkar ha den inverkan, den där mössan. och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

2011-04-14T22:35:00.001+02:00

om att vara tillsammans.

2011-04-09T20:54:00.001+02:00

tänker, problemet är att killen jag förtjänar och vill ha alltid hittar någonting bättre än jag. och jag alltid någonting sämre än honom.

mina nya mediciner gör mig trött. åtminstone tror jag att det är dom som gör mig så här. har nästan bestämt mig. och det ironiska är att mina lungor gör ont. halsen är fylld av småspik. av min nya lungmedicin. kroppen liksom pratar förkylning. och jag vägrar. har inte råd, eller tid. framförallt råd. som extraanställd för första gången i mitt liv är jag mer sjuk än någonsin. typiskt dig, sliri. typiskt dig.

senare. med utsikt över stockholm har jag en sushifylld papperspåse vid mina fötter. väntar på bussen mot berget som jag väntat på många gånger förr. trött och trasig men jag längtar fram. det utlovas godis, mat, tända ljus och filmer.

mössan gillade inte tända ljus. men han gillade film. han är gammal och gillar inte onödigheter och småspel. det uppskattar jag enormt hos honom. uppskattar honom enormt.

2011-04-07T21:47:00.001+02:00

och han dricker igen, igen.
i sitt ruttnande i thailand.

2011-04-06T00:35:00.009+02:00

grey gardens.

vi talar om gråzonen jag förvandlats till
och hon är vis, den där bästa kvinnan i mitt liv.

mamma, "har du helt slutat skriva"
jag, "jag har ju ingenting att skriva om"
mamma, "ha ha" (ja, med mellanslag, den räven)
jag, "sant ju"
mamma, "du befinner dig i en gråzon.
varken kär och lycklig, eller kär och olycklig, helt enkelt"
jag, "ja. jag och gråzonen"
mamma, "skriv om den då"

och visst har jag hamnat i en gråzon. inga foton, inget telefonkladd på block, inga texter. och jag tänker, att när jag börjat skriva lappar åt någon som inte finns, är det inte viktigt. så jag slutar. färgar håret gult och går ut och bli full. letar efter värme, okärlek och sex. hittar varken det eller motsatsen. går hem ensam varje kväll, utan att sova ensam, med min kombo. skriver okristliga textmeddelanden till mina ex. vill ha kött. och det är, som jag berättade för mössan idag - vi kommer till det om att jag mött honom igen, snart - inte som om jag inte försökt. jag har försökt. jag har sagt rakt ut, till och med. men det är som om jag blivit tveksam till att bara ligga, utan att trivas, trots att jag inte märker att det är vad det handlar om. som om jag tror att jag är desperat och skulle ta vad som helst men ändå nöjer jag mig inte. låtsas bara för mig själv, då jag är ute och rullar under fötterna. virkar in mig i mitt eget ljug. vill vara ung och slirig. är nog gammal och petig. jag vet inte vart jag hamnat. oklart, och väldigt många lager.

sen om hur kroppen inte hittar fram till någon slags balans. vill träna, men vågar inte anstränga mig innan alla prover är färdiga. innan de kan lova mig att ingenting är fel. efter maskinerna som bott på min hud tycker jag att de ska hitta, att de ska höra. fladderhjärtat och det kvidande kämpet och krampet om lugn.

men, om hur jag ikväll åkte hem till mössan igen, för första gången på den tiden som behövts.
om det ska jag berätta nu.

jag skriver i anteckningar på min telefon
"ser en reklam från försvarmakten och läser försvarsmekanismen. tåget på väg hem från mössan.
det är första gången på nästan två månader jag är i hans hem. känner igen mig. är inte obekväm i någonting där. han känns hemma, som alltid.

vi talar om det grå. missförstånden eller vad vi försöker kalla det. det känns som om vi båda förstår att vi menar väl mot varandra men att vi hamnade fel och att vi båda tagit en bra tid på oss för att hamna rätt igen.
och hur jag har svalt att vi allltid kommer ha det som var, och att felet uppstod, och att vi gick över till någonting annat. det pratade vi om redan tidigt, utan att veta hur det skulle gå till, att det skulle gå till precis så.

hans badrum luktar som det alltid gjort och min (nu) urklämda tandkrämstub ligger kvar. hans kvinnor föredrar den nog. jag trivs med att veta det. men jag vet varför han föredrar sin, och jag hade alltid valet. och en present i en hylla fattas, men jag är säker på att det inte ens finns en orsak. han tycker och har alltid tyckt bra om mig. det räcker, vart den än har hamnat.

och det är balen på slottet, att famna honom hej då för kvällen och tacka för te och säga att vi möts igen.
att han ger mig så mycket, hur lite som än syns.
den härligaste mannen jag mött."

och med en snarkande kombo intill, ett glas vin i handen och ett varmt brus i min torso, så håller jag med mina mobila anteckningar, och tidigare inlägg angående den mannen. den mössan. han är den härligaste jag mött. och jag försöker tala om, för kombon, hur mössan känns för mig. hur han känns som någonting större än en vän. vänskap är alldeles för enkelt. men hur jag aldrig hyst känslor för honom som är densamma som kärlek som jag känner den. hur jag aldrig har velat vara hans, eller ha honom som min. det handlar, om hur han är så lik mig. i just det där, med att kunna vara så nära någon utan att vara i det. att vi kunde hålla om varandra som om vi hade älskat varandra villkorslöst i sju år, utan att vilja ha sex eller vara någonting annat än det vi var. att man, så brutalt, behöver den där närheten. och det är bara honom jag känt den med. hur det känns mer genuint med honom, då jag aldrig föll för honom. som om det jag känner är mycket större, för att jag inte blev så där patetiskt småbarnsförälskad som jag blir i varenda skägg jag möter. det känns viktigare, med honom. det var viktigare, med honom.

och att tiden vi spenderat med frånvaro i första hand och samvaro i absolut sista, har varit helt befogad. att jag inte hade kunnat förändra hans missförstådda. att precis det han kände var exakt så riktigt för honom, och så kommer det fortsätta vara. jag vet att jag aldrig har menat det han känner, och det stärker mig i vetskapen om att vi kommer hitta tillbaka till varandra på något vis. att vi var större, än det. och det känns så rätt, att vi är större än det. att vi förblir omtyckta av varandra. att jag förstår honom, i hans dåvarande ilska och frustration. besvikelse. och jag hoppas han vet, hur jag aldrig har menat det han trott, även om den vikten väger lätt i detta efterklang. jag tänker, att jag hela tiden hade rätt. att jag aldrig behövde vara ledsen, för jag visste att vi skulle sluta upp med att finnas i varandras tillvaro på något endaste litet vis. och det har fylld mig av en rörig lycka och ett lugn jag inte haft på så länge. hur han tar mina tyglar. ruskar till mig rätt. landar mig på banan framåt. hur jag ställde mig upp och tackade för ikväll och var helt inställd på att inte stanna kvar över natten, utan att se det som ett misslyckande. och jag tänker där, hur mycket han lär mig utan att veta om det ens litet. hur han laddar upp mig. ger mig energi. hur mina vänner säger att jag syns mer, timmen innan jag ska lämna mitt hem för att besöka hans i tre. och jag känner det. lätta steg, och lockat hår. han är min saltsten.

och vi ses igen.
som jag alltid vet.

mössan,
och jag.

2011-03-27T11:36:00.004+02:00

och jag vet inte om det handlar om skäggen och deras totala frånvaro eller bara någonting annat, men jag har en kropp som snart är helt uppslukad av saknad. jag går igenom ett förhållande i bilder och igen skriker hela kroppen. han jag pratat om så många gånger förut. han jag alltid kommer tillbaka till. thailand, ett öppet fönster och limegröna småsaker. han är fortfarande.

tänker att han skulle se mig nu. lite mulligare, lite äldre och mycket mer. kanske att vi skulle kunna ses bara. att vi skulle kunna vara nära varandra. bara, hans kropp och min kropp. för jag minns honom som ingen annan. och jag känner honom fortfarande. och det river i min hud då jag tänker på att det bara kommer vara andra än han, alltid. att jag inte kan förändra faktum. att han aldrig vill ha mig, mer. att han inte ens vill ha min bekantskap. och jag klandrar honom inte, vi blev onyttiga för varandra. jag försökte vara någonting som passade honom så mycket att jag blev motsatsen. det skulle ju vara bara jag. det var ju mig han gillade, och fortsatte vara vän med. inte någon bild av vad jag trodde jag kunde vara. jag vet mycket väl att jag bara kan vara jag. jag är pinsamt dålig på spel. men jag ville, ville så gärna.

så, det hela slutar med att vi säger upp kontakten och att jag inte har något annat val än att inse. att, ta tag i. sluta låtsas att han inte känns längre. för han känns. herregud vad han känns.

och jag tänker på då jag såg honom första gångerna. störde mig på hans hår, hans kropp, hans kläder. att han trodde att han var stenhård. att jag sa åt honom, då han följde med mig hem, att jag ingenting ville. hur jag fortsatte med det i åtta nätter till. hur han sakta växte fast under mina revben på vänster sida. hur jag synkroniserade hjärtslag. hur hans kropp var passformen utan dess like. hur jag bara ville vara nära. hur jag behövde. hur jag kände mig matt, vek och onaturlig utan honom. hur jag slutade synkronisera och bara följa. ville bara passa in. ville bara alltid ha min plats. vidrigt.

och jag ångrar så mycket. saknar så mycket.
framförallt så saknar jag.

och jag skickar ett sms till hans telefon.
säger att jag saknar honom. och god natt.
och jag vet precis varför jag inte får något tillbaka.

2011-03-14T00:06:00.001+01:00

jag skrev, för länge sedan nu

"är det kanske elakt att jag alltid tänker att det tar slut då jag faller för någon annan. att jag liksom, tar för givet att han inte ska falla för någon, utan att det är jag som ska. att det kommer ta slut för att jag går vidare in i någonting, och ut från detta."

och kanske att det är därför jag tog mig ur det helskinnad. att jag än så länge inte gråtit över hans frånvaro, varit ledsen över hans abrupta lämnande eller blivit arg över hans hantering av oss. jag tänker, att det bekväma avståndet vi höll i det otroligt intima vi delade, faktiskt gav mig en överhand hos mig själv. jag brukar nämligen alltid förlora mot mitt fladderhjärta. brukar ge upp, brukar låta det ta över. men här bråkade vi inte ens. fru sunt förnuft bankade dock på dörren då han lämnade allt i en härva av missförstånd och något som kan liknas ett minimalt gnabb, men hon höll bara lite låda ett tag. lät mig vingla i någon vecka. bli befogat irriterad på att han inte gjorde det snyggare. och jag trivdes ju så förbannat bra, så jag ville ju inte riktigt förstå hur han bara kunde bestämma sig för att det var på det värsta tänkbara viset och bara tröttna på mig över en helg. men jag är glad att han är viktig med sådant. att han gör rätt, trots att han är ett svin. han ljög aldrig för mig om någonting, och det gör mig glad. jag hade honom aldrig, men jag trivdes i det vi delade. det var enklare så. men det har fått mig att kunna vara ensam med glädje. också fick han mig att sluta spendera varenda ledig stund och peng på att gå ut och bli full. knappt att jag orkat en endaste ordentlig gång de senaste tre månaderna, eller mer. och jag tycker att han har en del av det. att han hade rätt i att säga åt mig, och att han gjorde rätt i att låta mig komma dit istället och, att han bjöd på sitt och tog av mitt och jag bjöd på mitt och tog av hans. och hans exceptionellt lena hud, hans inramade små ögon och hans röst. väldigt ofta hans röst, för mig. tillsammans med det där leendet, och hur han tar i en. att han alltid håller i den han pratar med, som jag ofta gör. jag har skrivit om det förr, det vet jag. och hur han också har någonting för örsnibbar, precis som jag. och jag lät honom bestämma, utan att glömma bort mig själv. älskade att ha honom över mig. att lukta hans doftlösa hud då jag lämnade lägenheten på morgonen. hur vi hördes, hela tiden. hur han berättade om de andra han hade hos sig. länge berättade han ingående. men det slutade vi med. kanske är det mitt fel. tror att det var ett dumt drag, men jag tröttnade lite. visste att de fanns där men slutade bli tänd av att höra om allt. det fick hellre bara finnas där. det rörde mig inte. men jag lyssnade inte längre med glädje. det kanske var dumt av mig, att jag inte lät honom fortsätta med det. han trodde nog att det handlade om någonting större, många gånger. jag är duktig på att ge det intrycket. att vara lite för känslomässig, även då jag inte ens är det. men, dividera tar mig ingen vart. jag har bara en sådan saknad, i kväll igen. saknar mössans omfamning. jag berättade för vbj om det igår, om hur bra han var på det. hur otroligt bra han höll om mig trots att det var jag som höll om honom. hur han alltid ville ha mig närmare. hur jag kan känna, i hans frånvaro, hans vänstra arm under min högra hand. vet precis hur han känns där. det känns fint att sakna det. han är fortfarande den härligaste mannen jag mött. och han kunde ta på mig. jag har varit utan naken närhet i två månader nu, men han mättade mig. har inget behov och ingen större lust. trivs med vbj, spontansambolivet och sjuka kroppen som försöker reda sig.

och, snart hittar jag något nytt att skriva om (läs: någon ny)
men jag tror att ni också är mätta, för en stund. visst?

2011-03-13T21:04:00.003+01:00

vbj och en ihållande gråskala.

2011-03-09T21:53:00.002+01:00

jag tänkte ofta på james franco då jag var med honom. små likheter som gjorde att jag ville slita kläderna av honom. han gjorde det hela enkelt genom att sällan bära kläder då vi sågs. jag gillade det. trivdes med att dyka upp, på det viset. det vi delade. jag och james franco. jag saknar honom. fast jag saknar nog det jag valde att dela med honom, och inte honom. onödigt att sakna. vi hörs ju, ibland. talade ut om trassliga garnnystan utan att dra upp för mycket. och kanske att det var för det bästa, att han och mamma aldrig lyckades med ett av alla de möten vi tänkte oss. och jag vet inte vart jag har honom, men jag vet att vi inte tycker illa om varandra. och att även fast en del av oss var tvunget till ett avslut, för att han hamnade i mönster han behövde bryta och för att jag kanske blev för bekväm. jag vet nog inte vad jag blev, jag trivdes. men du vet, då man liksom känner att någon bara bestämmer sig. och han säger det, att han begravde sig i jobb och fokus istället för att behöva ta reda på om det var som han tänkte då han kände att jag gav honom dåligt samvete, att han trodde att jag behövde krav, jag vet inte, jag vet inte om han vet heller. men han gav all fokus på annat, och lät mig hamna vid sidan om. och jag säger, att jag är inte arg - men att jag tycker att han hade kunnat sköta det snyggare. och vi är överens. och ingen är arg, och har nog heller inte varit det. och jag längtar efter att träffa honom igen. så är det alltid med honom. vad han än är, så tycker jag mycket om. mössan förblir mössan.

2011-03-09T21:20:00.002+01:00

opraktiskt.

om mina elaka hjärtslag och om hur vbj är det bästa jag har, just nu. hur han är mjuk i allt han säger och gör, och vill så väl. att han inte suckar ens ljudlöst då jag fortsätter med alla mina krämpor och dagens diagnostisering av dödssjukdomar. och det där, med att han förstår mig. att han säger det, att han förstår, när jag med trött och ledsen och liten liten röst säger att jag är så trött nu. så trött, så trött nu på att vara sjuk. så trött på att må dåligt. så trött på att hjärtat slår tretton slag då det borde slå ett. hur han knappt vågar hålla om mig då vi sover, för han är rädd att han ska komma åt mitt ekg-halsband. att han ska råka rubba någonting. att han ska råka göra fel. och jag drar honom närmare eller kravlar bakåt. han är en trygg vän, en trygg famn, en bra man. vbj. att han bryr sig om, mig. att han verkligen gör det. att han verkligen är snäll, varje dag. att jag trivs med att ha honom här trots att det är alldeles för trångt och alldeles för litet för oss båda. men jag trivs med honom här. trivs med att han är lika trött som jag och att vi somnar dödstidigt.

och, i kväll är han iväg i några timmar.
jag liksom, saknar honom nästan.

2011-03-07T12:40:00.000+01:00

i en vecka framöver. mitt nya halsband och jag.

2011-03-06T23:35:00.001+01:00

med en vän i mitt hem sedan flera dagar tillbaka. samma vän som hade mig i sitt hem då jag var i malmö. det känns fortfarande fint. jag trivs fortfarande, vi trivs fortfarande. vi sover slev och skrattar oss trötta. bakislägenheten med varsin dator i varsin famn. han med sina spöken och jag med mina. vi trivs med varandra, det märks, det känns. vi pratar om mössan och mustaschen. vi pratar om hans onda och hans velande med hon som man aldrig kan sätta fingret på. vi kollar på film efter film och oftast så somnar vi tidigt. slevandes. det känns bra, just nu känns det väldigt bra - trots att jag sällan trivs bra med att ha någon så nära inpå så mycket. att jag borde vara trött, less, vilja vara själv. men det känns bra, fortfarande.

mustaschen och jag hörs på ett nytt sätt någon natt. det är spännande, och märkligt. men också trivsamt. jag känner hur avlägsen han är och hur långt ifrån vi är varandra. hur det värmer att träffa honom, säga hej till alla hans vänner. de kramar om mig. säger att jag är så fin, att jag är rolig. vet att jag gett ett bra intryck, trots att många av dem hade problem med mig för att jag inte gick med på deras sektliknande vänskapskrets. att jag var den första som lyckades få mustaschen att lämna dem för något annat, ibland. ytterst få gånger, men det var ändå jag. hur jag började ta honom ifrån dem, trots att jag bara kände att jag aldrig kunde komma honom nära med dom som nummer ett. men, han behövde dom. behöver dom. jag tror han kommer hitta till sitt, tillslut. att han kommer inse sitt egna värde, tillslut. sluta leva på det där, på sektliknande vis. jag tycker om mustaschen. varför skulle jag inte göra det. jag har ju varit kär i honom, eller i det vi hade. det kommer inte ändras. jag tycker inte illa om någon som jag spenderat längre tid med, intim tid med.

heller tycker jag inte illa om mössan. han hör av sig, säger att det inte är så hemskt mellan oss som jag tror, att han bara är fokuserad. och jag säger att jag inte tror så hemskt, och att det är bra att han är fokuserad men att det är dumt att han tappade absolut all fokus på mig, mitt och den tiden vi lade på varandra. att det är borta är fortfarande okej, jag är fortfarande inte arg och fortfarande bara tacksam för att jag fick ha någonting så kravlöst och bekvämt med en så förbenat härlig människa och man som han. jag är glad, tacksam. för det. och visst saknar jag honom, ofta. tänker på honom, ofta. men jag vet ju att vi ses igen, och att det aldrig kommer vara något agg mellan oss, att det aldrig kommer finnas orsaker till någonting dåligt. och jag minns hur vi en gång pratade och hur han sa att "jag tror inte vi kommer rinna ut i sanden, eller bara sluta, vi kommer bara gå över till någonting annat" och han visste väl hela tiden att det är precis så han fungerar och förmodligen jag med och att det var precis det som hände kom väl inte som en chock. det bara, var plötsligt. lite för mycket cold turkey för min smak. men, det var väntat. han var dock oväntad. jag är glad, råglad, över att vi spenderade så mycket tid. så ofta. det där vardagliga, som jag pratat så mycket om.

söndagsmagen och jag väljer att studera bilder från ett thailand i ett förflutet. jag saknar honom, som så ofta. det handlar mycket om att vi inte pratar längre. ser bilder på oss. på hur han var då. mjuk, ful i håret och full i skratt. hur kär jag var. att det är absurt att han förmodligen är den kortaste relationen jag haft, men fortfarande den som betytt mest. gjort starkast intryck. att jag fortfarande vill bli gammal med honom, helst av alla. att jag vill ha hans familj som min andra och dela kropp med honom under täcket. hur han rörde i mig. att ingen annan kan, som han kan. att ingen annan får mig att vilja, som han. och det är tjatet, men jag är tjatet. och jag tänker, att han tillslut kanske kan tänka att "siri, hon var bra." att han kanske kan sakna mig, och glömma bort det där som hamnade mellan oss. hur jag så desperat försökte vara nära honom att jag vandrade mellan sjutton olika personligheter för att passa in. alltså, om att misslyckas fatalt. hur jag förstår varför han lämnat bekantskapen med mig. tänker på hur jag fortfarande skulle släppa så mycket, för honom. hur löjlig jag är. hur jag önskar att han visste hur bra han är, hur bra han är. trots hans brister, och viljan om att vara alla till lags så hårt att han brister ibland. att han bara, kokar över. hur han så gärna vill vara någon superhjälte, och don juan, men jag vet ju hur mycket han har att ge att dela med sig av. jag har liksom, snuddat vid någonting innanför det där andra och jag kan inte skaka av. kan fortfarande inte skaka av, flera år senare. att det alltid slutar med honom. att jag alltid hamnar där, igen.

att han aldrig kommer känna så. som jag.

2011-03-01T07:13:00.000+01:00

då jag tappar känseln läser jag henne.
hon gör det alltid verkligt, igen.

2011-02-28T22:03:00.004+01:00

välkommen hem, siri.


tack, sliri.

2011-02-28T20:47:00.010+01:00

vbj och en bra morgon.

ett dimmigt malmö en tidig söndag.

2011-02-26T12:49:00.000+01:00

ensamfika på ett espresso house i malmö. det smakar liksom lite bättre här. jag gäspar som besatt. så här dagen efter.

och igår. jag möttes av den härligaste mannen. vi bestämde en öl och massa samtal och det blev precis det, trots mitt trötta, trots hans tid att passa tidigt idag, trots trots. och det blev så fantastiskt. bobs syster är här, också. så vi mötte upp henne. hon bjöd på champagne och han bjöd på inträde. jag bjöd nog inte på något alls förutom mig själv. men sen är ju det ett lyx i sig. det blev allt annat än bara en öl, och vi ramlade in hos hans syster strax innan tre i natt. jag somnade på tre sekunder och vaknade av en trasig kropp klockan åtta. skrattade åt hur dåliga vi var på en öl och hur bra vi var på att övertyga taxichauffören om att sextio kr var minst lika bra som åttio. han var omänskligt lättövertygad. tack taxichauffören i malmö. och han ska jobba, så jag vandrar runt lite. hamnar på ett café, där jag fortfarande sitter. en muffin, en varm choklad och en cola senare så blir jag bara tröttare och tröttare. jag skulle behöva en stor härlig säng och en arg massage för min okontrollerade rygg. en rejäl tillrättavisning skulle den behöva.

han vid bordet ser på mig med sängkammarblicken. måste vara någonting med skåne. det är inte ens lite klädsamt hur bakfull jag är. mina ögon rinner och sminket liksom fastnar inte på huden. vi ska inte ens prata om resten av mig. jag har liksom ett sken runt mig. och inte på det bra viset. det är som om jag är elektrisk. men det är precis så här jag vill ha det.

nu ska jag träffa en råhärlig blond blondin.

2011-02-26T10:56:00.003+01:00

sitter på ett tåg på väg bort, eller på väg mot, jag har inte bestämt mig än. trött i huvud och kropp men jag behöver ett äntligen. jag har inte lämnat stockholm sedan jag var på gotland med mustaschen hos hans familj. det känns att jag behövde min tid. och nu, hur jag behöver ett ifrån. och malmö, som jag inte varit i sedan jag skjutsades dit av min väns bror då jag i panik flyttade hem till stockholm igen. om att flytta hemifrån då man är sjutton, klara sig ett år, utan att knappt klara sig. men det mesta har bleknat och läkt alldeles bra. det är tid nu, dags nu. jag känner mig helt okej med att besöka gammalt, nu. jag ska besöka en bra man, många gamla vänner, och en stad jag en gång kallade för hem. jag är både nervös och inte. är nog för trött för någonting, just nu. ser dåliga filmer på min dator. det skickas korta texter mellan mig och mössan. snart ska vi tala ut. jag tänker mest tänka på att det ska bli trevligt att se honom, igen. att det var länge sedan jag såg honom nu. och att han är en bra mössa, oss till trots.

jag tänker att han intill lyssnar på en radiodokumentär. ingenting illa mot dem. jag och P3 har dokumenterat många nätter i min säng. han har ingenting att luta sig mot, jag tror att han precis drog fram en slips. en slipskudde. herregud. och en blå tröja över en vit skjorta. med välsvarvade naglar. varken långa eller korta. med benen i kors och sneddad över sätena. han heter med säkert något i stil med markus vallbo eller varför inte richard klivén. gillar säkert att kolla på porrfilmer med asiatiska skolflickor, men skulle aldrig erkänna det för en levande själ. bär säkert på någon slags sorg. han ser lite kuvad ut. men naglarna, så fräscha. det är vidrigt. han är säkert snäll, men blir förmodligen osäker på hur han ska göra då man ska sova ihop. kanske att han gillar att sova närmare väggen än henne, som mustaschen. jag vet heller inte om han åker till, eller ifrån.

jag borde ha lämnat igen filmerna. men jag hinner ju inte med allt, jämt. jag hyrde hur många som helst. i över en timme var jag där, igen. de har lärt sig mig. hjälper mig att hitta filmer. berättar för mig innan jag frågar att "en kärlekshistoria" fortfarande inte finns. och jag berättar om hur mamma tog mig på den då jag var liten, och hur det var då. om att vara ny i stockholm. att jag vill se den igen, än en gång. jag har sparat den länge den här vändan. inte sett den på säkert flera år. men jag fick hyra dunderklumpen istället. innan jag lämnade mitt hem för malmö köpte jag en kärlekshistoria på dvd. den kärlekshistorian. jag längtar efter den, igen. trött på att spara nu. och då jag ser andra publicera bilder, och skriva om eller gilla den som jag, så känner jag att det måste vara någonting nu. att jag måste se den nu, och förstå vad sen.

jag såg knappt någon av filmerna. jag var trött nästan varje kväll, och jag föredrar att ligga i mössans soffa då jag ska se film ensam. så jag lät bli, många av dem lät jag bli. mustaschen, som jag velat se i flera år. det var andra gången jag hyrde den, och inte såg den. jag har tydligen något tillfälle att vänta på, verkar det som. jag vet inte riktigt vad jag tror att det skulle vara.

och jag försöker titta ut genom fönstret men jag ser bara mig själv. suddig. ljuset från tågvagnen stänker i de hårstrån som trasigt sticker ut ur min frisyr. högtalarna talar om förseningar igen. hur de ska göra, de som skulle byta och åka vidare någonstans. allt löser sig. jag trär de stora hörlurarna över mina öron. som hårt åtsittande öronmuffar. min bror lånade mig dem då jag var sjuk. jag lyssnar på harvest moon. mina ögon är extremt trötta. den utlovade ölen känns avlägsen. men jag är i malmö snart. då får man ta att vara lite trött i luvan.

jag ska nog blunda lite, nu.

2011-02-22T22:34:00.000+01:00

2011-02-21T19:49:00.001+01:00

vad jag gör mot mig själv.

2011-02-19T22:26:00.000+01:00

om idag, och mig.

2011-02-19T14:46:00.004+01:00

jag vill bara, ha honom tillbaka nu.

när vi skrek på varandra så vidrigt. då vi tappade bort hundarna, som försvann iväg. hur vi satte vår löjliga ilska framför allt det andra. hur vi liksom tappade vett och tid. bara skrek, skrek, skrek. och jag tänker, att jag inte förstår varför vi någonsin blev så där. hur han, fortfarande, är det bästa jag haft. hur det förhållandet är allt jag vill ha med någon. hur han var med sin familj, hur han var mot min. hur han var med mig. att alltid få mig att skratta. jag var så otroligt förälskad i honom. hur vi möttes vid en bardisk, en kväll. och det var som om vi träffades för första gången, trots att vi setts så många gånger förr. vi promenerade över bron med hans cykel och min astma. vi slutade aldrig prata. utanför mig bad jag honom följa med in, trots att ingen av oss trodde på det. hur han sov över, och hur vi inte sov ifrån varandra förrän 41 dagar senare. hur vi, veckor efter att vi träffades för andra första gången, pusslade huvud mot axel på ett stort flygplan mot thailand. att han skulle åka dit, för att döda spöken han behövde få loss, och hur jag inte tyckte han skulle åka ensam. och jag visste egentligen så lite, men så fick det vara. och vi åkte dit. och han var halv, medan jag blev hel. fann honom, i mitt. hur vi fastnade mitt i ett regn som blötte ned oss till max, mitt under en mopedfärd runt ön. hur vi skrattandes hamnade under ett träd och min väska kunde tömmas på vatten. hur vi höll om varandra, hur han höll om mig. hans långa kropp, hans då långa hår. hur jag saknar det. den människan. med hans fula shorts och hans för små linnen och hans mjuka läppar. och det här, om hur vi sov intill varandra, fast liksom fast i varandra. jag vet exakt hur det känns då han ligger bakom mig. då han håller om mig med hela sin famn. jag saknar det. hur han hade saker han kanske hade velat prata om, men aldrig kunde för att jag visade mig för svag. hur jag lät mig bli beroende och hur han lät mig fortsätta. hur han lärde sig att prata med andra bakom min rygg, för att jag vägrade honom någonting. att jag liksom, lät mig själv bli så orolig att jag inte gav honom några vettiga gränser, bara totala. förbud. jag förbjöd. och jag önskar bara att jag lyssnat bättre, på honom. på hur han berättade för mig om hur jag var den enda som kunde göra honom arg. att han aldrig annars lät sig bli. och jag fortsatte med gränserna. fortsatte utan gränser, själv. kvävde oss, i mitt sjuka behov av honom. men jag bara rann över, med tanken på att han skulle vara den jag alltid skulle vara med. hur jag helt plötsligt var tvungen att bli någon annan, och bättre och mer. och det kunde jag ju inte. och jag hade nog aldrig behövt. det var mig han gillade, som jag var. och jag har lyckats vända och vrida och förstöra och mala sönder allt så rejält att han idag inte ens vill prata med mig. att han bara sett mig förstöra, i mina desperata försök till att ha honom i mitt liv. som om mitt huvud vägrar inse att han inte är vad jag tänkte då. att han, och jag, har förändrats till någonting annat. men jag har så svårt att släppa, fortfarande. att jag går igenom bilder och tänker att jag skulle velat säga så mycket, be om ursäkt för så mycket. men jag har aldrig varit duktig på det. vill säga en sak, men påbörjar sjuttiofem andra. och allt blir en enda soppa. en grötig sådan. men så minns jag, hur han blev glad. hur han tyckte att jag var fin. att jag inte kunde låta honom gå upp till jobbet i tid för jag var tvungen att ha honom. vi fick komma sent, det gjorde mig ingenting. jag älskade hur han smakade. långt efter att vi gjort slut, så fortsatte vi. jag kom hem till honom om natten. han kastade ned sin nyckel och jag kröp ned i ett redan nedsläckt rum. hur han fick ta på mig som jag inte låter någon annan. hur han fick vara nära nära och vi kysste varandra så jävla passionerat och perfekt. hur jag ångrar att jag inte lyckades behålla det. hur jag ångrar allt det där jag lyckades krossa. och jag vet, att det handlar om honom. hur jag blev det där plåstret som hjälpte men tillslut behövde dras bort och det bara lämnar ett kletigt jobbigt märke efter sig. jag är ett smutsigt, kletigt märke på hans gamla nu läkta sår. och jag vill bara ha honom tillbaka. även fast vi aldrig skulle vara det vi var. jag vill bara, ha honom tillbaka. ge honom utrymme, ge mig själv utrymme.

jag vill bara, ha honom tillbaka nu.

2011-02-17T23:28:00.011+01:00

märker att jag hör av mig flera gånger, trots att det inte känns så.
märker att jag frågar om vi ska ses, trots att jag tror jag väntar lugnt på att han ska.
det är definitivt inte klädsamt. varken hos honom, eller mig. så, jag klär av mig. kryper ned under ett bekant täcke, och släcker min trötta kropp. nästa helg lämnar jag vintern för att doppa tårna i malmö. jag ska vara full, längta efter skägg och umgås med en av de bästa männen jag vet just nu. det där med att han alltid skrattar. jag tror jag har börjat avsluta någonting i min kropp. längtar efter nytt, samtidigt som jag saknar. vill gå kurser och bli duktig på någonting fantastiskt. vill ha ett skägg som kallar mig ljuvlig även fast jag skulle kräkas då han sa det. ikväll ville jag ha casey affleck och hans nacke. det var dimma med hans famn runt min kropp och hans näsa mellan min nacke och örat och hur han skulle snusa in sig där. hitta sin plats. säga att han tycker att jag är ljuvlig. att jag är härlig och fantastisk. att han tycker jag är vacker, trots min kropp. att mitt hår luktar gott. att han vill ha mig. så här blir det varje gång jag kollar på film nu. jag har fem filmer kvar att se. många män att älska, på väldigt kort tid. precis som vanligt, då.

2011-02-13T02:27:00.004+01:00

2011-02-13T01:47:00.004+01:00

trean visar garden state och jag tänker på hur
mössan är den första som uttryckt ett hat för
den liknande mitt. jag måste få tänka på honom.

2011-02-12T23:50:00.002+01:00

jag försökte äta hela kakan, så du gick.

2011-02-12T21:25:00.003+01:00

jag känner inte igen hans sanningar längre.
men jag säger ingenting. låter honom vara.
tappar bort besluten jag tagit, och famlar i det här med varför och hur och var och när och allt det där som så ofta hamnar mitt framför näsan på en, istället för där bakom någonstans där det borde vara. men, jag lär mig aldrig att lyssna till det självklara. fortsätter säga "ska vi ses sen" och han fortsätter berätta om hur han är för trött. igen. men, jag har aldrig lärt mig sådant. bara lärt mig att, om man tycker om så ska man hålla fast i. måste lära mig att släppa taget ibland, åtminstone för en stund. klippa osynliga band. jag tror hans sätt att säga nej, utan att säga nej, är någonting som inte tilltalar mig. blir konfunderad och frustrerad. orkar inte fundera fram hur jag ska ta honom, själv. så, jag ska släppa på tyglarna. om han tycker om mig, så kommer han finnas där någonstans ändå. jag kan inte tvinga fram någonting som ramlat över till någonting annat. det bara, irriterar mig. frustrerar mig. förut var han trött, och bad mig komma. lät mig komma även då han redan somnat. så, att säga att han är för trött som en orsak som skulle vara van för mig. han vet ju att jag hör vad han säger, då. att jag hör honom säga någonting annat. men, jag låter honom vara. är tyst och säger ingenting. och jag skrattar åt hans, och han åt mitt. och vi säger hej då. och det känns som om vi säger mer än så.

och det jag tänker mest på, är att jag inte vet när det hände.

sen tänker jag på att jag har pms också, och att det nog spelar stor roll. åtminstone så hoppas jag, på det.

2011-02-12T02:14:00.001+01:00

jag tror inte han vet om det just nu, men snart så kommer han nog tänka att det skulle vara fint att ha mig där. för jag är ganska säker, på att luddet lossnar. på att han hamnar rätt, och jag mitt i det. vem ska annars ta hand om gubbröran då saker på datorn blir fel, eller då han behöver lite kläm och knåd och bakande. och visst att de kan göra, de med. men dom är ju inte jag. det blir ju inte, samma sak. så, tant jag finns i närheten. precis när som helst han kan tänka sig minnas hur bra just det är.

2011-02-11T16:57:00.007+01:00

och det handlar väl mycket om, att jag bara vill ha lite uppmärksamhet. att någon drar mitt hår bakom örat, trots att jag avskyr det. att någon tittar mig i ögonen, smeker min kind och säger något vänligt, trots att jag blir så obekväm att jag tycker att han är dum i huvudet om han gör det. det handlar nog mycket om att jag fastnade i det enkla, med mössan. att det blev så enkelt för mig att det blev svårt för oss. men jag tänker, att herregud vad nöjd jag är med tre månader utan strul. bara omfamningar, fantastiskt häng och otroligt bra sex. att vi haft så roligt, hela tiden. och jag som blir så kär så ofta, så fort, har inte ens lite av de känslorna. kanske att det är vad som gör honom så viktig. jag tror jag sagt det förut. men jag liksom, trivs med att han får mig att bryta mönster jag så länge cirkulerat runt i, helt okontrollerad och helt fast. vidriga mönster. och jag skulle aldrig kunna trivas med någon egentligen, då det är så som det varit med honom. men jag, och alla de andra han träffat och träffar, vet ju precis hur enkelt det blir med honom. hur enkel han är. och hur bra det blir, med honom. att han är slug, den jäveln. får en att glömma alla de sakerna man kanske skulle stört sig på. att han aldrig ger en komplimanger, men alltid får en att känna sig bra. så där, trivsam. och jag menar, det är inte ofta jag känner mig trygg. och har jag något skägg jag gillar att ligga med, så blir jag ju galen på honom då han ens tittar åt någon annan. medan det med mössan har varit motsatsen. att varje person han varit nära, har varit något som fått mig att känna mig stabil i oss. att han varit ärlig. det kanske är absurt, mitt behov. det där behovet av ärlighet. att jag kan låta någon vara lite hur som helst, bara jag hör det ärliga och ser det som genuint. med honom har det aldrig varit ett svårt beslut. han har alltid varit det självklara. jag vet inte om det är dumt. det är säkert dumt. men jag har inte, förrän nu några enstaka, mått ens i närheten av dåligt på grund av honom. och har alltid känt mig gillad, omtyckt, välkommen.

och nu, jag har inväntat något slags utbyte av ord mellan oss, som förklarar det stela de senaste veckorna. har inte velat bråka fram någonting. bara försökt släppa mitt egna tänk då han irriterat sig på vart jag placerat min fot eller då jag gnuggar huvudet mot väggen intill en kontakt. hur han ofta, nu, stör sig på mig. det gjorde han aldrig förut. men har låtit det spela så lite roll som möjligt. bestämt mig för att mössan är alltid mössan. han kommer aldrig be mig komma över, om han inte vill ha mig där. men det känns att det är ludd mellan oss. att det liksom, inte är så där simpelt och genuint. och detta är inte alls på grund av det självklara faktumet att vi inte har sex längre. det får väl vara som det är. det var aldrig det stora mellan oss, även om jag verkligen älskade hur det var. jag vet ju att han är med flera, så det går ingen nöd. det är istället småsakerna. och missförstå mig rätt, han är fortfarande fantastisk och jag trivs. det bara, faller inte lika enkelt som tidigare. så, igår ringer han äntligen och pratar någonting om hur jag hade gett honom skuldkänslor vid något tillfälle och hur det är det vidrigaste han vet. och jag försöker förklara att jag ett, inte minns hurvarnär, och två inte minns detta på grund av att jag inte alls har menat det så. förmodligen har jag bara retats, eller drivit, skojat. vår jargong. det där vidriga. och jag är ledsen att han missuppfattat mig, då jag vet med mig själv att jag inte alls menat så. och kanske att han ville uppfatta mig så. att han ville uppfatta mig som någonting sämre än det jag är. att han vill bestämma sig för hur jag är, för lite så känns det nu. som om han bestämt sig, för ett sätt. ett sätt ingen av oss tycker om. och det märks då vi ses, för då blir jag någonting jag inte är och han stör sig på saker jag inte egentligen gör. och jag vill att det släpper. säger åt honom att han inte får tänka så, att hans gubbhjärna får släppa genast. och jag hoppas att han hittar dit. att han minns hur trevligt och trivsamt det är, med oss. att jag inte har några förväntningar, eller krav. det är väl, kanske tyvärr, det sista jag har. jag vet att det är mössan. och jag vill ha mössan som jag har mössan. och just nu, då jag äntligen förstår varför han tappat mig lite, tappat mitt och oss, så vill jag bara åka över till honom och ha vidrigt mycket sex. hans tänder i min nacke, hans händer alldeles för hårda över min mjuka kropp och hans mjuka hud och hårda kropp. och det var länge sedan jag tänkte så, länge sedan jag ville ha honom så här. att det funnits för mycket ludd, mellan. men, jag måste väl låta honom rensa lite ludd han med. måste väl hoppas på att det är något han lyckas med. och kanske att det rensas. och kanske att det inte rensas. och då får det vara som det är. då får vi vara någonting annat. och någonting som inte är lika ofta, eller mycket. det kommer gå, det med. oavsett vad han är, så är han viktig. oavsett vad han är för mig, så kommer jag tycka exakt lika mycket om honom. det tror jag att han vet. han vet det. så jag tänker, att nu får jag bara invänta luddrensning.

och det här med skäggen. alltså, vart håller de hus? för jag tycker att jag håller allas ögon öppna, och jag har inte haft en endaste hand över min hud på hur länge som helst. alla ska vara så vidriga och förälskade. eller alldeles för löjliga, snygga eller bara ointressanta. men, jag fortsätter med öppna ögon.

2011-02-11T00:09:00.001+01:00

jag drömde förresten att jag vittnade ett mord, så de kom efter mig. i mitt hem. eller, det var hos pappa. på hägerstensåsen. ytterst märkligt. och jag liksom, såg allt från en annan vinkel, hur han tog upp sin pistol och såg inte mig men såg pappa och avfyrade ett skott rakt i huvudet på honom. jag lyckades kasta mig ut genom ett fönster, och kände kulorna slira förbi mig. gömde mig länge, överallt. konstant sprang jag. visste att de var efter mig. det var sommar och jag hade en tunn ljus klänning på mig. plötsligt. pappa var död. jag var på flykt. fick inte ringa mamma, fick inte använda kontokort, fick ingenting. de skulle hitta mig då. landsväg och två hästar, osadlade och absurt fina. en rödaktig och en vit. jag tog den rödare och hoppade upp. red barbacka. mössan var med, plötsligt. så otroligt löjligt, allt var så otroligt löjligt. riktig rikspatetik. och det var fantastiskt. det gjorde mig ingenting att pappa hade tagit ett skott i huvudet. jag red barbacka med mössan. jag undrar hur skev jag är, egentligen. men, tillslut grät jag. hittade mamma. de suckade åt mig. undrade varför jag grät. sa att, he had it coming. för han var ju ett svin. och han var ju ett svin. men han var min enda pappa. och sen vaknar jag, någongång mitt i allt det här. tänker att, vad fint att jag fick rida barbacka med mössan. att, det skulle jag vilja göra. det skulle jag så himla gärna vilja göra.

2011-02-10T14:18:00.008+01:00

och lika hastigt som en ilning av kyla,
så klipptes våra osynliga band.
det är så svagt av mig att längta tillbaka.

och igår startade sämre än jag hade kunnat tänka mig. för det hade jag inte kunnat tänka mig. och jag tänker fortfarande, att det inte kan starta så. men det är märkbart att vissa saker har rubbats, och att vi är någonting annat än tidigare. och det fina med det hela, är att det gör mig ingenting. för då vi lägger oss och han kommer nära så tappar jag allt jag har runt mig och på mig och alla tusen ton av stress och tyngda axlar. hur hans närhet gör mig bra. hur jag aldrig känt mig så omfamnad trots att det är jag som famnar om. hur gott det luktar i hans nacke. och jag vet att vi tycker bra om varandra. jag tror det är för mycket för honom, och för mycket för mig, för att vi ska vara enkla för varandra just nu. kanske just för att det alltid varit så simpelt. man liksom, låter det ramla omkull trots att man vet att det inte kan falla. så, jag andas in, och åker hem. lämnar honom med sin vän. han ger mig en bra kram, och vi känns som vanligt igen. och då jag lämnar hans lägenhet så tänker jag tusen gånger om att jag tycker om honom mer än jag tyckt om på länge. oavsett vad vi är eller inte, så tycker jag om honom mer än jag tyckt om på så länge. och jag gillar det. och kanske att det mest handlar om att jag inte vet vart jag har honom längre, tror jag. men jisses, vad spelar det för roll. egentligen. och han smsar min vän då hon är här, och jag tänker att han säkert vill ligga med henne, och skrattar lite åt det. vilken jävla gris han är. det skulle han ju aldrig få. svingris. det är så härligt att han är sådan. sen tänker jag på hur mycket jag längtar efter att hon och jag ska åka dit på middag igen, med hans den där vännen jag tycker så mycket om. det ska jag längta efter, och hoppas på. vin, kött och tre människor jag tycker så mycket om. det vill jag ha. det ska jag fråga honom nu, om han inte också vill ha snart.

2011-02-09T09:56:00.001+01:00

tänker mycket på hur han aldrig sa nej, förut.
att det känns trist att jag är ett nej oftare, nu.

2011-02-08T23:35:00.003+01:00

vi ser en film ikväll.
den är otroligt dålig, men jag faller pladask ändå. love and other drugs. namnet talar ju för löjligheterna. den är inte bra. men, som sagt, platt fall.

han liknar honom. runt ögonen, tror jag. eller kanske är det näsan. nej, definitivt ögonen. ögonbrynen. det är någonting, som gör att det är likt honom. och kanske att han blir arg, precis som med nicolas cage. men det gör mig ingenting. jag tror inte han läser mig längre, heller. det känns bättre så. det är år sedan, nu.

jag gråter vid pinsamma tillfällen, och vill ha sex med den manliga huvudrollsinnehavaren under hela filmen. tycker han är svinsnygg, trots att han kanske inte ens är det. vill att han ska vara min make, föda mina barn och ha balkongsex med mig. herregud, han har spelat spider man. min bror och hans bättre skrattar åt mig. och det må hända att jag inte har parkinsons och att jag inte är lika fantastisk och konstnärlig. men då hon går med fötterna inåt, bland foton, med en stor kofta och är ynklig i kroppen, så piper jag fram något om att det är jag. som jag alltid vill. att det ska vara jag, så jag kan få vara en del. det ska alltid handla om mig. alltid mig. så jävla självcentrerad. och då han, i en panikångestattack, får ur sig att han älskar henne, så tänker jag att det är ju precis det jag förtjänar. att någon ska säga det, att han älskar mig, att han aldrig någonsin sagt det förut, och han sitter och skakar och rörmiginte och det är bättre gjort än det låter, för det blir humor, fast på ett fint sätt. och han säger det, att han älskar henne. och han behövde säga det så mycket. och jag önskar ingenting hellre, än att någon ska få en panikångestattack pga. sin kärlek över mig. förstår du hur vidrigt det låter, jag menar jag är ju skev i varenda del.

och sen ser jag att det är likt honom. att han är lik honom. att det är likt han som är lik nicolas cage. säger att dom ska hålla för handen, så där så man ser bara hans ögon, och de håller med. ser bara hans ögon och säger att det nog är likt. och jag tror också att det nog är likt. och jag vet inte varför, men jag skickar ett mail till honom och skriver det. att han är lik honom. punkt. helt meningslöst. men det var som om jag kom på någonting stort. att det hade en mening. helvete så man lurar sig själv ibland. ger småsakerna storhetsvansinne.

jag saknar honom,
jag tror det är okej.

han träffar någon ny, och för första gången på kanske ett år så ser jag honom med gamla ögon igen. släpper spända axlar, och slutar tycka att den där bilden, alla de med elaka munnar har av honom, gäller. den slutar gälla. han blir sig själv igen, för mig. tänker på hans familj, och hur fantastisk han är med dem. hur fantastisk hela han, är. hur rar, varm och härlig han är. hur roligt man har, med honom. hur fantastiskt det är, med honom. och det är kanske en av de kortaste relationerna jag haft. men det jag upplevde med honom finns inte hos någon annan, i något avlägset eller något nära. och jag kommer alltid sakna det. men så liksom, dyker det upp någon som jag inte ser med svarta ögon. jag liksom, tänker att hon ser vänlig ut. att hon ser ut som en riktig människa. att han förtjänar, riktigt, att hon säkert också gör det. att han kanske ska få bli glad, om det blir någonting. och då tänker jag, att det är det viktigaste för mig. och det ger mig och mitt ego någonting bra också, för då får jag veta att han är som jag gillar honom som bäst. så där, som bara han kan vara.

och jag saknar honom,
fast det är helt okej.

2011-02-08T18:32:00.000+01:00

ett rum jag trivs i.

men, jag är hemma hos min bror istället. det är fint här, och hans bättre hälft behandlar mig bättre än någon gjort på så länge. och jag trivs här. jag är glad, att jag har min lilla familj då jag inte har någonting eget. och det är okej, så här. jag är glad att jag har, det här. fast jag gillar det där badrummet, och jag hade velat lukta på hans doftlösa och lyssna på hans donande i alla de olika rummen, medan jag ligger i soffan eller sängen. hade velat somna in och bli väckt. hade velat vara önskad där, just nu. men, jag har det bra här. och snart kommer hon hem, och vi ska laga mat och jag har försökt orka städa undan trots att jag knappt orkar sitta. och om någon vecka ger sjukhuset mig någonting jag ska bära på mitt bröst i en vecka, så de kan ta reda på vad som är fel, om någonting är fel. och jag tror att det är huvudspöken, men det känns så märkligt. och de vill vara säkra. och jag vill vara säker. för så här ska det inte kännas, och så här ska man inte må. det vet jag. och det vet dom. och jag är glad nu, så varför skulle hjärnspöken sparka på mig då. jag tänker att det är ju helt dumt i hela huvudet. så, nu ska jag: bli frisk. tappa min feber. sluta vara matt. få hjärtat att dunka åt rätt håll. somna hos honom. det är mina viktigaste just nu. resten kommer sen. snarast. men sen.

2011-02-08T13:07:00.010+01:00

jag visste att han skulle komma hem den dagen. tänkte hela tiden på att jag ville träffa honom, att jag hade längtat.

han ringer mig då jag sitter med en vän och frågar vad jag ska göra sen och jag säger att jag tänkte komma till honom. så vi möts, en bit utanför mitt jobb. jag ser honom på andra sidan gatan och han har gubbkeps och en bag så där uppslängd på axeln som om det inte var medvetet. herregud vad han ser bra ut, tänker jag. drar på mig ett löjligt leende och springer fram. säger något om att jag aldrig sett honom på avstånd förut, och det stämmer. jag får hans nyckel, en kram och vi skiljs åt.

jag trivs så bra hos honom. tar mig en dusch, plockar ur diskmaskinen som vi fyllde till bredden innan han åkte, och fyller på med nytt. jag lämnar ny kamomill i burken, som jag så duktigt tömt tidigare. tänker att, det vill jag ge honom. jag kokar mig te, och jag kryper ned i soffan under min halsduk som filt och jag har det bra. timmar senare kommer han hem. han blir nöjd över påfylld teburk, och frågar om det är jag som städat. jag säger nog ingenting, mer än ger ifrån mig något ljud. men han tycker det är skönt. slippa plocka och dona.

han behöver jobba med sitt, och jag kollar på en film. en sån där riktigt bra film. vidrigt bra. och helatiden sitter han med sitt. jag får pausa vid tillfällen. hjälpa honom. antingen så ropar han, eller så hör jag bara en suck. jag är där direkt. och visst hjälper jag. han ger liksom upp, fort. blir irriterad och gubbig. så jag klickar på någonting och det börjar fungera direkt och jag playar min film och han fortsätter med sitt. så här håller det på. tillslut säger jag god natt, och kryper ned.

han måste jobba.
så jag kryper ned.

och jag vaknar av honom över mig. han blåser i mitt öra, på ett irriterande vis. vill väcka mig, retas, vara dumsnäll. gubbdum. och han klämmer lite på mig, och han säger att han kommer och lägger sig snart. och han kommer och lägger sig snart, för jag somnar om direkt och vaknar inte förrän han kommer och lägger sig. och jag kravlar nära nära och jag har precis hunnit lägga min högra hand på hans vänstra arm, precis som jag tycker om, då jag hör hans gubbandning och han börjar rycka. han har somnat innan han ens hunnit krypa ned. och jag tycker så mycket om honom, precis så. och jag somnar med näsan mellan skulderblad, igen. efter fyra dagar utan.

då klockan ringer vill jag gå upp mindre än någonsin, och jag säger det att, jag vill stanna kvar att jag inte vill gå att jag bara vill stanna kvar och han ”jag vill inte heller att du ska gå”
och då kan jag ta mig upp.

vi har inte rört varandra på flera veckor,
och kanske att det förblir så. kanske att han får vara någonting sexlöst och jag någonting törstande. han har ju de andra, och jag letar ju mina. jag tror inte det rör mig, även om jag kan sakna det. eller liksom, att det spelar så stor roll. egentligen. oavsett vad han är för mig, och vad vi har med oss, så är han någonting som spelar roll. någonting utav vikt. att jag verkligen, tycker om. jag tycker verkligen om, honom. så för mig, spelar det nog ingen roll, oavsett avsaknad. han är precis lika viktig, vad han än är.

fast,
klart jag saknar hans fingrar, och hans andetag på min hud, och hur han alltid får mig att släppa precis allt så fort hans hand greppar mitt hår och han drar mig nära nära nära.

det finns ingen tvekan, om att hans närhet gör mig svag.

2011-02-06T17:18:00.001+01:00

det är konstigt nu,
och jag orkar inte bli annat än mätt.

2011-02-05T23:39:00.001+01:00

det var länge sedan jag hade knipet. länge sedan jag var orolig över ensamma kvällar. länge sedan jag kände det där med att vara orolig över att somna ensam. att inte riktigt våga låsa dörren, utifall att.

grannarna ovanför tänder lampor, släcker. har nog täcken att kravla sig under, fingrar att fläta. jag vet inte varför jag så ofta tycker det är skönt att somna ensam, att jag liksom tycker min lägenhet klär mig, att jag klär den, att vi trivs så bra bara den och jag. att jag gillar att mulla ned mig i mjuka sängkläder som jag aldrig delar med någon. det är inte många män som sovit hos mig. i kväll trivs jag inte. inte ensam med mitt mull. jag vill ha händer och en rygg att somna med. att jag blir så här ibland, mitt sköra av det skörstarka. i kväll trivs jag inte, alls.

jag vaknar tidigt men går upp ur sängen sent. inväntar att den bästa kvinnan i mitt liv ska komma hit. lika sega är vi båda två. tar sådan tid på oss, idag. säger redan för länge sedan att nu ska jag duscha, och hon säger att hon ska duscha. nu har hon duschat, och jag är på väg. men jag fastnar här, igen.

sist vi sågs skulle vi egentligen ha träffat honom, också. egentligen blir det nog så i kväll, igen. och kanske att han hinner förbi, men det verkar som om det inte blir så. jag känner ju att jag hellre vill att de möts ordentligt, inte ett stressigt hej. skulle kännas mindre rätt än om de hann sitta, om mamma han sitta och han hann sitta och jag fick titta på. jag är vidrig. men liksom, jag ser så mycket fram emot deras möte. jag säger det alltid, att jag ser så mycket fram emot det. och i kväll kommer vi ju inte hinna, tänker jag, för han ska ha middag för några kvinnor och de kvinnorna är inte vi.

och inte har han tid.

jag och mor lagar middagen, eller jag lagar den faktiskt. hon hjälper mig då jag blir matt och vill ge upp. är trött och har glömt och äta på hela dagen. sov länge. är trött och mår inte så bra som jag borde må, som jag vill må. försöker vara pigg i kväll, men kroppen sviker mig. svimmar nästan inne på affären och till råga på allt så börjar hon också må dåligt, precis då vi ska äta. så vi ligger båda i sängen, kollar på filmen, och är ynkliga. våra magar bråkar med oss. alltid de där elaka magarna. skickar hem henne med en taxi och mitt taxikort. vill inte att hon ska må dåligt. hon vill inte att jag ska må dåligt. och jag är livrädd, för att vara ensam just nu. men jag vill inte vara någon annanstans än här. kanske hos mössan, men inte just nu. jag vet inte vad jag vill ha, just nu. någonting stabilt. någonting som hade innefattat en person som sagt att

"siri, det är bara orosmagen som sparkar dig,
lugna dig, jag är ju här, jag håller ju i dig, jag kan göra så här"

och han kysser mig

"och jag kan göra så här"

och han håller om mig hårt, och länge, och han säger

"och det är på riktigt."

och jag vet att jag tjatar. upprepar. gnäller. jag vet att jag är vidrig, jobbig och hemsk. men herregud, jag vet ju att jag förtjänar att bli omtyckt. och det var så länge sedan nu. det var så otroligt länge sedan. och att jag finner, han som inte är kapabel att tycka om, gång på gång, är bara dumt i hela huvudet. i alla fall om jag tycker om honom så mycket att jag stannar där, och vill någonting mer än ingenting. och alltså, det är lagomt med mössan, och passande, och honom tycker jag om så länge han gör mig glad. men jag pratar om de andra, som jag har haft mer med, som jag tyckt om mer, som jag känt mer för. att de liksom, inte kan tycka om mig. att de liksom inte kan, tycka om mig. så därför tjatar jag, och gnäller. för det känns som om jag gett så mycket av mitt för att få så himla lite tillbaka. och jag säger inte att jag ångrar, för det gör jag aldrig. förutom med en person, som under så lång tid förstörde mig. han ångrar jag. men jag var ung, jag behövde väl gå igenom någonting vidrigt igen för att komma förbi någonting. jag vet inte vad. och jag vet heller inte nu. för jag hör av mig till han med de bruna ögonen, igen, trots att jag inte borde. höll på att bjuda över honom, men han pratade om planerna och han hade kvällen klar och jag insåg att varför ska jag lura hit honom. och jag hör av mig, till alla jag kan tänka mig. hör av mig. skriver kort. får inte ett endaste svar, nästan inte alls. mössans vän svarar. han svarar fint. han har varit vänlig mot mig de senaste dagarna, då jag mått lite halvt. och jag skriver till honom, skämtar om hur mamma vill att jag ska gifta mig med honom och undrar om det känns ok. han svarar att det är bokat. och han är rolig. jag uppskattar det. jag kanske bara ska vara nöjd, över det. att de människorna jag faktiskt gillar, orkar gilla mig. även fast det handlar om vänskap och häng, framför någonting annat. och egentligen är väl mössan mer min vän nu, än någonting annat. jag vet inte om jag vill ha det så. men jag trivs ju med honom, oavsett. så jag har ingenting att vara negativ med där heller. det stör mig, nästan. att det aldrig blir dåligt, även då jag tror att jag borde önska mer.

och, jag blir självisk och avundsjuk när

en - hon ska ha ett barn till, en annan - han har skaffat en ny, en tredje - de har slutat med p-piller.

och jag önskar att jag kunde fortsätta glädjas, och hålla käften om hur jag blir stressad och avundsjuk. det är osmickrande, av mig. klär mig inte. men herregud, jag bara känner
"menvadihelvetejagdå"
och ingenting står utanför min dörr och önskar att jag ska öppna.

2011-02-01T22:28:00.004+01:00

det viktigaste har aldrig varit att han ska höra av sig.
kanske att det är därför som han är så viktig för mig.

2011-02-01T19:59:00.008+01:00

mitt riktiga, mitt osminkade, mitt vidriga, allergiska och härliga jag. precis som jag är. rultig och jobbig.
vi sågs innan han åkte. jag tänkte, att vi nog inte skulle ses. men så ringde han, och jag var på bra humör. vi pratade kort om tidigare missförstånd och jag sa att vi båda nog gör bäst i att bara inte prata om det. ingen av oss är långrandig, så det blir bara märkligt. ingenting har ju egentligen varit fel. och det är det som är så skönt med honom, att han håller med då jag säger det. att vi ska bara inte prata om det mer. så vi pratar inte om det mer.

har tidigare skickat filmtitlarna jag hyrt. han säger att han vill att jag ska komma. nej, inte att han vill att jag ska komma. han säger att
"jag tänker att du kanske skulle komma hit, så kollar vi på film, vad tror du om det?"
och jag frågar om han inte ska upp tidigt, och han frågar om inte jag ska. och det ska vi båda. så, jag säger att jag kommer sen, då jag är färdig. han säger att han måste packa. att jag kommer behöva stå lutad över honom och tvinga.

vi har inte setts på ett tag. han har haft så mycket för sig. säkert många, också. jag har haft för mig också. men inte många. snarare inga alls. börjar bli trött på det, att jag har så få. snarare ingen alls. men jag tänker, att det nog handlar om att jag inte stressar eller nöjer mig. jag bara, längtar. men samtidigt tycker jag ju om, ögon i nacken och någon som hör av sig vid fel tillfällen. det är lite ont, om det. snarare helt dött.

jag kommer dit och han har absolut inte packat. vi lyssnar på en sak vi behöver lyssna på. jag hör av mig till hans vän som jag tycker så mycket om, ber honom ringa och hetsa, skynda, och säga att han ska packa. han säger att han gjort det, och att han fått svar att han varit färdig. jag förklarar att han ljuger, och skickar ett mms på honom då han står framför mig, ont anandes, iförd enbart kalsonger och håller låda om allt roligt han lyckats med. jag tycker han är rolig, jag med. skrattar många gånger. hela tiden tänker jag inte en enda gång på att jag tidigare i veckan tänkt att missförståndet kunde bli någonting större än det var. och jag är glad, för det. att det så fort är så enkelt, med honom.

vi pratade en kväll tidigare.

han sa, att jag inte är som de andra han träffar. att då vi ses, så hänger vi. och, jag tänker att det är på något vis någonting jag skulle ta som något dåligt. att jag är mer som en vän, än ett sex eller ett känslosvall eller ett jagvetintevad. men det blir någonting som gör mig glad. trots att jag, så klart, vill vara någonting. det vill man alltid. det diskuterade vi också. att man inte kan vara orolig egentligen, över att den ena ska bli förälskad eller någonting i närheten av det, eftersom man logiskt sett så klart alltid vill att alla ska känna allt för en. men, där är det alltså liksom lite trist, att tänka att jag är mindre. men i det stora hela, så är jag ju mer. jag vet att det är bättre att vara den han kan hänga med, en den han kan ha sex med. och jag tänker, att oavsett vad han tänker och tycker om mig, så får ju jag ut vad jag vill av relationen, oftast. att så länge det är så, så spelar det väl ingen roll vad han tycker, även om man alltid önskar att det ska tyckas mer. jag tänker, att jag har nog aldrig trivts så bra förut, som jag gör nu. och att det kanske är märkligt att jag inte är kär. men också just det som gör att det fungerar. att jag liksom, tycker så mycket mer än så. att det skulle vara så litet och så idiotiskt att bli kär. att det här, är mycket bättre för mig än så. och, jag vet att han gillar mig. han säger det ofta. och även fast jag ser honom använda samma meningar om och om, till mig och till andra, så gör det dem sällan mindre. det gör mig glad, då han säger som han gör. att han gillar mig. för jag vet att han gör det. att vi är lika, i delarna vi delar. att vi går igång på det vardagliga och enkla och att vi gillar att somna nära nära och att vi skrattar mycket, och att han får göra sitt utan att jag stör mig och jag mitt om jag har mitt med mig.

och jag längtar. just nu så längtar jag, trots att vi sågs nyss.
och jag vet att snart så träffar vi mamma,
och han säger att det hade varit fint, att träffa tre generationer siri. och jag vet att det tycker han. och jag tycker det, med. ser fram emot mamma, mig och han. trots att han vill träffa henne ensam. men, aldrig i livet. det här ska jag se, om jag så ska behöva smyga mig på dem. jag längtar efter deras möte, så enormt.

fast nu tappar jag tråd.

och jag kommer hem till honom,
och då vi slår igång filmen så visar den sig vara precis så tung som vi tänkt att den ska vara. och jag gråter, flera gånger. så där så hela kroppen pulserar för att man försöker hålla det tyst, och inne. och vi lägger oss. och han förstår att jag relaterat. att jag ramlat lite för hårt, bara för att jag såg mig själv i någonting vi såg. och vi pratar om det, med trötta röster. och jag är så trött, som den trötta rösten berättar om, så trött är jag. men jag ligger med uppspärrade ögon och det brusar i mina öron. han säger "kom hit" och han drar mig nära. min snuviga näsa mot hans bröst och mitt salta ansikte mot hans arm och han känns så trygg och helt plötsligt är han större än mig trots att jag alltid känner mig större än honom. och det är här, precis här, som jag imploderar. det blir för bra. han blir för bra. jag tappar andan, säger "vänd dig om" för vi sover alltid så, inte så här. vi sover alltid så, för hans nacke och för min famn. han "för din skull, eller för min" och jag säger att det är för min skull. och jag känner direkt hur mycket jag ljuger. säger "jag får panik då någon håller om mig då jag är ledsen" och jag känner hur mycket jag ljuger. vet exakt vad det handlar om. exakt. att jag bara inte vågar ta emot, då han famnar mig i det vidriga tillståndet. att han håller mig uppe. kan inte låta honom, kan inte låta mig själv. och jag vet, att det rör honom inte i ryggen. att han bara behöver hålla i mig en stund. att han bryr sig om mig, trots att jag är löjlig och gråter och snorar och är rödflammig över hela rultiga kroppen. och han somnar. och jag har sådan stor lust att vända honom om, säkert hundra gånger. låta honom. han är såpass mycket, och vi är såpass lite, och såpass lugna, att han hade kunnat få vara den. men så brister det, där. att jag känner mig dum, skyldig och löjlig. att jag är vidrig, som ömkar. att jag inte vågar ta emot, då någon vågar ge. och tänker, att det är egentligen bara själviskt av mig, även fast det är motsatsen jag vill åt. men, sen skriver jag det. på morgonen skriver jag det, efter jag lämnat honom, att det var idiotiskt av mig att säga att jag inte vill att någon håller om mig då jag är ledsen, eftersom det är precis det jag behöver, och vill. framförallt vill. innan jag hinner skicka så får jag tre i rad. han,

ett. "det var väldigt härligt att ha dig här"
två. "jag gillar dig väldigt mycket"
tre. "precis som du är. rultig och jobbig"

och han är precis så där. precis så här.
och det är precis så där jag gillar honom.
att det är precis så här jag gillar honom.
och jag gillar honom så mycket att det är mer.

2011-01-31T20:28:00.005+01:00

den vidrigaste dagen.
den vidrigaste dagen.
den vidrigaste dagen.

2011-01-27T22:12:00.001+01:00

jag lägger mig först, som jag brukar. han berättar om en affärsidé och jag gillar den. berättar vad jag inte gillar med den. han gillar att jag säger vad jag tycker. han vill visa mig ett underhållande program, radio. vi lyssnar, ganska länge lyssnar vi. skrattar en del, fast väldigt trött. ligger hela tiden nära varandra. en gång nickar han, som om han håller med, under programmet. om man skulle vara osynlig eller om man skulle flyga, om man fick välja superkraft. och han som pratar väljer osynlig, så klart. eftersom att man, oavsett hur många kvinnor man än sett nakna i duschen, kommer vilja se fler. "there's always a different woman" och mössan nickar. jag puttar honom, säger att det är så klart då han nickar. och han gör oss balanserade igen. men jag pratar med honom, om jargongen. säger att han börjar ta fram den igen. att jag tror han blir stressad, då vi hade ett tjafs, då det kändes som om vi helt plötsligt hade rätten att tjafsa. men, försökte säga att han inte behöver hävda sig. att vi inte behöver jargongen så där mycket, igen. han säger att jag har den, och jag förklarar att det har jag knappt längre. och att han, de senaste dagarna, nästan bara pratat om kvinnor och retats med mig för att jag bråkats och klagat. och jag säger, att det bara är onödigt. att jag blir glad då någon säger att jag är en glad människa. att jag blir ledsen då någon säger att jag är en ledsen människa. att han inte behöver säga hela tiden att jag bråkar och klagar och kivas och vad han nu vill jargonga fram med mig. säger att det är okej att vi bara är som vi är, för jag vet ändå vart jag har honom och vart jag har mig själv. fortfarande, så vet jag det. och det känns skönt. och jag har sagt, att så fort jag känner annorlunda så kommer jag prata om det. och jag kommer definitivt inte skriva som jag gör nu, om det. och det är synd att han är upptagen till sent ikväll, för jag orkar inte vänta. är för trött. säger att jag sover hemma, så behöver vi inte tänka mer på det ikväll. och jag somnar nästan redan nu. kanske att jag ska krypa ned. jag ska krypa ned.

2011-01-27T20:24:00.002+01:00

jag möter upp den bästa kvinnan i mitt liv. vi köper mig en dammsugare och försöker ta oss igenom massan av stressade idioter. hon är så lik mig, jag är verkligen hennes avkomma. vi suckar och ojar oss över alla som tränger sig och liksom skottar sig fram. vi är på väg, alldeles för tidiga, mot flygbussarna för att möta upp mammas syster och mammas mamma. min moster, min mormor. det känns fantastiskt. vi sätter oss på ett vidrigt ställe och jag går och köper oss varsin vidrig öl. det känns som om alla är tretton som jobbar där, jag visar leg. han ringer, säger att han blir sen ikväll. tänker att om han vill säga att vi inte ska ses ikväll, så får han säga det. jag har aldrig brytt mig om sent, det vet han med. jag har kommit dit efter tolv flera gånger. både på grund av honom, och mig. nu ses vi inte lika sent längre. minns då mamma sa det, en gång, att "och, nu får du träffa honom tidigare" och det får jag faktiskt. det där vardagliga. och jag och mamma sippar på vår vidriga öl, på det vidrigaste stället i stan. liten mormor och moster dyker upp. kramar och adjö moster som ska vidare. han hör av sig under tiden. anar ugglor, med rätt. precis då vi är på väg därifrån säger han att han var på väg till oss, ville överraska. träffa tre generationer siri. det hanns inte med. mamma blir på humör, och skojar och skämtar, om mössan, med mössan, i hans frånvaro. skriver till honom om det, hela tiden. han har fortfarande inte svarat. hon bjöd honom på lördagsmiddag med hela tjocka lilla släkten. säkert tretton man blir vi. och då tänker man, att varför inte sätta honom mitt i smeten. men, jag tror att det är nu över helgen han ska åka bort. jag tänker att, vad trevligt ändå, att hon vill bjuda honom. tänker att han hade nog kommit. att det hade nog varit trevligt.

2011-01-25T23:41:00.001+01:00

han ringde. hade nog egentligen ingenting att säga. berättade om knäckemackorna han åt, trots att det var det enda jag redan hörde. vi sa inte så mycket. han har mycket att göra nu. vi skrattar en del. han är rolig, alltid. han säger, att han har så mycket. och jag säger att jag förstår inte hur han hinner, då jag känner att jag inte ens hinner. och han säger "du undrar hur du hinner, och du ligger inte med 5-6 samtidigt" och jag berättar om hur jag och mamman pratat om precis det. att, hur hinner han? och jag undrar det. men, det känns lite som om han behövde säga det. minns att jag sa "va?" först, då jag inte riktigt hörde, men han valde att säga det igen. kanske behöver hävda sig. kanske att han är orolig att jag glömt bort hur det står till. att helgen och det trista kanske fått honom att backa lite. tänker att, vad skönt. att han backar. att jag absolut varit lite för bekväm, och vardaglig i det här senaste veckorna. jag blir lätt så. han blir lätt så. så, en liten obalans är nog bra. jag tycker om honom, precis lika mycket. tänker att jag nog ändå saknar honom, en del. att jag bara varit lite stressad över det, de senaste dagarna. obekväm. men, jag behöver bara mig själv för att inse att det är slöseri med tid. han kan få prata om sina 5-6 samtidigt, bäst han vill. jag vet att vi ändå sover fantastiskt, att han rör mig bra och att jag trivs bättre intill honom än någon annan.

2011-01-25T21:37:00.002+01:00

jag läser hos en jag gillar att läsa, att
"och han svarar helt andfådd att han bara ville hem till mig."
och jag liksom ramlar omkull i magen, liksom bara vänds ut och in. liksom bara tänker att herregud vad jag längtar, ibland. ofta skriver jag om det. mycket mer ofta än jag pratar om det. hur mycket jag längtar efter att någon ska springa upp för trappor istället för att gå, för att komma fram snabbare till mig. jag vet att jag tjatar. men det är ju ett sådant evinnerligt gnatande i mitt huvud. liksom, om och om igen.

2011-01-24T23:13:00.005+01:00

du blev arg om någon sa att du var lik nicolas cage.
jag såg det inte, förrän nyligen. jag gillade alltid din långa näsa.

också vi var väldigt lika, du och jag.
din fantastiska mor berättade om äktenskapstycke, och oss.

ikväll saknar jag dig så mycket att jag snart spricker,
helt i onödan. helt i onödan.

2011-01-24T21:09:00.005+01:00

om den då min mor klippt ned mitt skriv till smådelar hon gillar. hon skickar orden och vi pratar i telefonen och det är så märkligt att höra någon annan läsa mitt, för mig. vi skrattar och vi ojar och vi tycker att ack så ledsamt. och jag tänker, att det är helt absurt att jag har mig själv i en äldre bilaga som är så fantastisk som hon är och jag blir så glad då jag tänker på att jag, trots att jag ibland bara vill mula henne med en näve snö, tillslut kommer bli någonting som är likt den människan. att det är så fantastiskt, att jag får ha hennes tänk i mitt tänk. hennes ansikte i mitt ansikte. att jag, som avskyr att se min far i varenda spegel, börjar se hur mycket mer det finns av henne än honom. att min kropp tillslut valde att vara bara hennes, och längre inte hans.

alltså, några delar ur mitt skriv, från mor:
"1. jag går och lägger mig under täcket och vinglar

2. med tandkrämen jag gillar och tandkrämen han gillar. man märker direkt vem som är gubbe och vem som är barn.

3. jag vill hit igen redan nu, fem minuter innan jag ska gå.

4. han plockade ihop bitar jag kastat iväg
att han liksom repat ihop mig, utan att veta om det.
att det enkla med honom, får mig att landa rätt.
att jag är tacksam, över honom.

5. jag tycker det är så fint, att vara mitt i det för en stund

6. att det är trist att vara ensam. att man kan sakna mig då.

7. att, om du bara blundar ofta, så blir du nog kär i mig

8. men jag vill så gärna allt annat än försent, någon gång. att någon kanske stannar upp och tar vara.
han kommer inte vara allt jag önskar, det skulle vara ologiskt och jag skulle nog aldrig vilja ha mig själv i ett skägg. men han kommer gömma en lapp, någongång, under min hand då jag sover och han ska upp tidigt.

9. och jag tappar hjärnbalansen för en sekund och hans läppar mot mina och jag släpper hans famn och han min och vi säger hej då. jag tror det är enkelt att vara smart, någon annan gång än nu.

10. jag vet att han väntade på mig. ville berätta om hur jag fastnade bakom tre blinda, och hur jag inte under några omständigheter kunde ta mig förbi dem. och de var så tysta, gick så sakta, med käppar överallt, och trappen ned från mitt var ju outhärdlig, de tog sådan otrolig tid på sig. men jag kände hela tiden att det var lugnt. att det var rart. att jag skulle berätta för dig om hur jag fastnade bakom tre blinda män. så jag tog den här bilden, och nu berättar jag för dig. om hur jag fastnade bakom tre blinda män, på väg mot dig. och vi spenderade en bra natt, konstant slingrade. alltid så nära. och jag tänker, att jag väldigt ofta vill vara på väg mot dig. att jag gärna hamnar bakom tre blinda, eller fastnar någonstans, då jag är på väg mot dig. för då är jag på väg mot dig.

11. och jag måste sluta sätta mig i klister jag inte kan skölja bort

12. och han "kom här, ligg på mitt bröst" och jag lägger mig på hans bröst och allt jag hör nu är hans lugna hjärtslag fladdra under hans varma hud och jag skrattar till lite trött och väldigt tyst och han säger "hur är det nu" och jag säger "ditt slår så sakta, jag hör inte längre mitt" och det är så, det är precis så, jag känner inte längre mina slag, bara hans. och, så somnar vi

13. han säger "kom och lyssna på hjärtat, som din mor sa" och jag skrattar. åt honom. åt mitt. åt att de pratar med varandra. åt hans sms åt henne innan vi ska sova. åt mamma som tycker om honom så mycket. när hon inte riktigt vill träffa honom. rädd för att engagera sig. säger att hon inte ska tänka på honom som ett av mina skägg hon alltid behöver förlora hit och dit och tycka om och ogilla fram och tillbaka. att jag tror mycket på att han kommer finnas kvar även då vår ickerelation bosatt sig i sanden.

14. förmodligen bara aldrig, faktiskt.

15. jag har bara en sådan dag idag,
där allting hade blivit bättre med kött,
eller min hand på hans vänstra arm.

16. och jag säger som jag sa, igen. att "när mössan är borta dansar katten på bordet" och jag är lite trött på min huvuddans just nu

17. det låter som om han är det enda jag tänker på.
men det är fult att ljuga, vill jag bara säga.

18. men hon hjälper mig skrapa av honom

19. men jag har städat hela mitt lilla liv i min lilla lägenhet

20. att jag aldrig kommer vara misslyckad, trots att jag alltid ser mig själv så.
måste ha mina glasögon oftare, se tydligare

21. skriver med tanken och inte med hjärnan.
bara låter det ramla ut genom fingertopparna i samma fart

22. jag vill verkligen behålla mina koppar. jag tycker det är snällt att jag får behålla mina koppar, alldeles för mig själv.

23. ett jag gillar: han håller mig i handen då han sover.

24. vill ha en kyl fylld med saker vi delar, trots att vi har varsitt ställe. vill ha min handduk intill hans och en tandborste i en tyst tandborstmugg. vill ha några kvarglömda kläder och en egen låda i garderoben. vill ha min egna nyckel. jag skulle haft den runt min hals, tillsammans med mina egna. vill ha en kudde som jag tycker bättre om än han, och han sin egna. inga dunkuddar. vill ha ett täcke var men alltid krypa in under samma. vill hinna somna innan han kommit hem, så kan han krypa ned tyst och hålla om och väcka mig av misstag och jag skulle vända mig om och vara stora skeden, som jag gillar som bäst.

25. glömmer bort att titta på vart jag placerat ribban och inser att alla män i världen kan skutta över den

26. det vill jag ha: någon som vågar vara man nog att vara löjlig.

27. för jag är hon som står bakom ryggen och tar emot då han faller,
och aldrig hon som han står ansikte mot ansikte med.

28. jag har ju alltid tiden, men den är seg och långsam och ofta ett irriterande sällskap då jag bara vill klicka på skiptotheend

dit vill jag, men tiden säger åt mig att lugna mig och stanna där jag står och undrar hur gammal jag är och om jag kan visa legitimation."

2011-01-23T21:42:00.002+01:00

& det här med småsakerna. han blir inte så glad. utåt. det är trivsamt. skulle inte klara av någon slags scen. jag tror inte han tänker på det så mycket, alls. känns som om han kan ta att jag är som jag är. att jag tycker om småsaker. tänker att första gången jag gav honom någonting var för flera månader sedan. sen det här med att jag gärna lämnar idiotiska lappar. men skjortan, han var fin i den, trots kragen vi måste lösa. korta ärmar, som man vill ha. och perfekt färg. känns helt otroligt härligt att veta att den ska finnas på hans kropp ibland. kändes otroligt härligt då vi sågs dagen efter och han hade den på sig.

2011-01-23T21:31:00.004+01:00

i ett mms till honom "här skrev jag först en lång text om dig. men det hela slutar egentligen alltid så här som på bilden. och jag gillar dig väldigt mycket. svinmycket."