allergi

han tål heller inte katt och vi pratar om medicinerna. fast ja, han slipper ju riktig astma. han är bättre nu. vi pratar om det som om det var någonting som intresserade oss. håll käften, för i helvete.

han drar fingrarna genom mitt hår och säger duluktargott och jag tänker att jag älskar då någon säger att jag luktar gott.

det är sent och han har precis slutat jobba när jag möter honom i min port. han luktar svagt av alkohol och hans ögon är snälla, så som de brukar vara. som de alltid har varit. jag hade aldrig menat att vi skulle hamna där, igen. men han håller mig nära och ber mig vara mindre påklädd och jag lyder honom. hans varma arbetade händer över min nattkalla hud och snart är hans hand mot min kind för att liksom vrida mig mot honom. han säger att jag kysser bra, att han hade glömt att jag kysser så bra. hela tiden ligger en rosa bok intill min säng fylld av söndernötta ord över en annan. jag vet inte vart jag är och, hur varm han än är så är det inte så bekvämt som det har varit förut. jag vill känna mer, vara mer. vill inte bara ha en kropp, en kuk. vill ha fladderhjärtat på högvarv och en nervös hand som inte riktigt vågar trolla sig in där under tröjkanten. det är vad jag vill. ska det vara någonting annat än det, så får det nog vara. jag kommer ändå aldrig hamna där jag vill, just nu.

men jag har lena armar, idag. och, jag skulle vilja dela med mig.

minns du stormen?

jag ser deras unga fingrar skvallra om honom på www. jag förstår precis varför de fastnar, herregud jag har vunnit pris i att fastna i honom. men det är som om det för varje dag som går, bara blir mindre viktigt. att han bara blir mindre viktig. och det är en känsla jag väntat på i flera år, nu. och vi sågs, för kanske tre-fyra månader sedan. det var för första gången på så länge. jag var där med en vän till mig, en föredetta vän till mig, hon som alltid trampar ned mig till pulver för att sedan lura mig att det är jag som gjort fel. och hur alla runtomkring mig bett mig på knän att inte ha henne i mitt liv, som jag sagt att nejniharsåfel och nikännerhenneinte, tänk så rätt de skulle ha. tji fick jag. så, tre-fyra månader sedan och jag är där med henne. hon blir sur på mig då jag påpekar att han är där, blir sur och undrar argt om jag ska vara deppig nu och jag försöker förklara att så inte är fallet. att jag träffat honom flera gånger, efter allt brast. så hon lugnar sig en stund. och efter att jag för tredje gången letat efter henne och hittat henne tillsammans med honom antingen där ute eller där inne så går hon fram till mig med frustande näsborrar och arg blick och skriker frågande om jag blir sur nu för att hon står med honom och jag rynkar pannan i stil med vadihelvetehållerhonpåmed och jag förklarar att jag mest bara letade efter henne eftersom vi var där tillsammans och hon börjar hit och dit om hur jag inte kan äga honom och hur jag inte kan bli sur om hon pratar med honom och jag minns bara hur mitt bröst kändes som ett stort frågetecken. hur jag började undra om det i grunden handlade om att hon hade något slags dåligt samvete över att hon kanske blev blöt i byxan över hans närvaro eller gudvetvad. jag vet inte vad som hände, men hon beskyllde mig för en massa saker och efter det har vi aldrig pratat igen. hon fick mig att gå tårad därifrån med en frågande blick. jag har fortfarande ingen aning om vad som hände. och jag vet hur duktig hon är på att hitta på sin egna sanning då hon är arg. jag har känt henne så länge länge länge nu. och jag har nog aldrig mått så bra över att något försvunnit ur mitt liv, för den här gången inser jag - trots hennes anklagelser - att det inte är mig det handlar om. det är hon, alltid bara hon. och det är synd, för vi var något bra. det var en bra vänskap, på något vis. trots alla smällar fram och tillbaka. det var något bra, och jag stod alltid bakom henne och fanns där då hon föll. alla kvällar hon suttit med tårar i min famn och jag i hennes, och hur vi vuxit upp och retsamt kallade varandra syskon och bråkade med hjärtat och kärlek och hur vi tagit oss igenom så jävla många eldar. men jag orkar inte mer nu. orkar inte böna, be och skrapa knän för hennes skull då hon är kapabel till att vara så elak. om vi någonsin ska höras igen är det hennes ursäkter jag vill höra. inte alltid mina. så, jag ska klara mig bättre utan. och hon får prata hur elakt hon vill. och han får hamna hur långt ifrån mig han än behöver. han är redan milslångt. ljusår. hon spelar ingen roll, och han ska slippa mina förklaringar någonsin igen. för det är precis nu det är dags att erkänna att jag är över honom. framförallt för mig själv. och kanske att jag behövde hennes spjutkastande ord. jag är så medveten om hur elakt hon kan prata om mig då hon är arg. han lyssnar säkert, varför skulle han inte, jag har gett honom alla anledningar. men det får vara så här nu. jag är lugn med det. jag är lugn med honom, för första gången på år. det jag faktiskt kan sakna är det vi delade intellektuellt och ingenting annat än så. resten är bara något som jag själv pusslat ihop i mitt huvud. men jag saknar samtalen, och bollandet och allt det interna. för vi hade roligt, det finns inga tvivel om det. jag skrattar fortfarande då jag har någonting att berätta om honom eller oss tillsammans. och han roar mig fortfarande, de få gångerna någon berättar något om honom. och visst att alla lärt sig att trippa på tå runt mig då det kommer till honom, men det har också börjat lägga sig. de har börjat förstå, de med. jag har slutat nu. han är slut nu. och det enda jag kan önska är att jag någon gång hittar ett skägg som får mig att bli lika dödens dödsförälskad som jag var i honom, ja fast då med disneyslut istället för detta. men jag är inte där än. det är mycket jag vill förändra innan det, och otroligt mycket jag under det senaste året också har förändrat. inte bara längden på mitt hår, mitt vikt åt fel håll och mitt duschdraperi. det är så mycket jag vrider åt nya håll, nu. och jag är för första gången i mitt liv medveten om mina oändliga brister men framförallt mina oändliga positiva egenskaper. att jag är bra, jag är bra och varm och kreativ och vänlig och tusen saker till. jag behöver bara arbeta, tillsammans med någon som gör det dagligen, för att lära mig mina elaka beteenden som dyker fram så fort någon kommer mig för nära. och visst att jag är rädd för medicinering och att kallas svag. men det är ingenting annat än starkt att faktiskt våga, nu. att våga på riktigt göra alla dessa förändringar som jag faktiskt gör. så jag studerar vidare, och letar mig fram. jag ska bli någonting mer, nu. hela mitt jag, ska bara få vara någonting mer. och jag ska vara det ensam, tills jag faktiskt klarar av någonting annat. och det är långt ifrån nu.

I en annan port, en bit bort. Den som tog så många år att hamna i. Och visst, tillslut hamnade jag där och, trots några snedsteg och en vidrig förkylning så minns jag nästintill bara värme.

Min överläpp lagrar minnen av hans hud. Liksom placerar små små rutor över min läpp där jag så tydligt minns känslan av hans hud precis på det stället. När jag låter min nästipp och läpp nudda vid hans hud samtidigt som jag drar fingrarna längst hans revben, bara för att kunna lagra det där tillfället då de små håren reser sig av välbehag och min läpp får små stick, och hur mjuk den blir efteråt då allt lagt sig och hudstormen är över. Så ligger jag, länge. Och låter min läpp registrera de två lägena, om och om och om igen. Tills han vänder sig om och kupar sig runt min kropp. Liksom fångar in mig, på det allra tryggaste sätt. Och hans hand i min eller kanske på min höft, med andetag i min nacke. Och jag kommer kanske alltid vara trygg hos honom, trots hans tveksamma stunder och hans försök att avfärda mig på nästintill iskalla sätt. Vi kommer alltid ha det där, det här. Och min läpp har sparat alla millimeter. Tills nästa gång, om den kommer. Nej, när den kommer. För vi vantrivs i ensamheten men skräms av tvåsamheten då den är så vinglig. Så vi utnyttjar varandras värme, varandras trygga famn, varandra. Och det känns så tryggt. Och det rör oss inte att fem år har passerat sedan vi sist sov intill varandra. Vi kommer alltid vara som vi är då vi är med varandra. Mer eller mindre. Ibland utan att ens dela ett ord på länge länge. Men vi hittar alltid tillbaka. Varje gång slutar vi upp hos varandra, på något sätt som är närmare än långt ifrån. Och visst att han ibland glömmer bort att jag är precis så mycket människa som man kan vara, och inte bara maskin, eller bollplank. Och visst att det enda han ser är allt annat än jag då vi är ute bland folk. Och visst att hans fokus så ofta fastnar mellan benen, och ingen annanstans. Och visst att han har svårt att berätta, prata, tala, diskutera. Men det finns så många missar att klaga på hos så många människor. Och jag tänker, att jag har nog gett honom det. Du vet, liksom sagt vad jag känner. Att han är dum, när han är dum. Han får höra det, med råge. Och han ramlade nästan av stolen då jag röt till, liksom vandrade på den där kanten mellan att känna mig och att låta bli att känna mig igen. Men jag behövde lätta på ett tryck som han till så stor del hade pressat på mig. Placerat mig i. Vill ha kakan och äta den. Och visst är jag likadan. Men vart jag egentligen vill komma med detta är, att det är med min varmaste hand kring hans jag säger att han betyder för mig. Att allt jag gör är med mitt allra vänaste, i grunden. Mitt allra varmaste, mjukaste. För, som jag sa åt honom samma kväll som vi ramlade fel; jag står kvar, efter tre års radioskugga så står jag kvar. Den där med att stå med öppna armar och ta emot, precis den gjorde jag. Och det sa jag dagen han valde att lämna vänskapen åt sidan och låta sig själv få en chans till annat än enbart fokusera på mig, att jag kommer stå kvar. Att jag alltid kommer stå kvar. Och jag säger det nu med, för jag kommer stå kvar, hur mycket han än må irritera mig ibland. Och hur jävla dödskylig han än ibland behöver vara. Men jag tvivlar inte på att jag kommer behöva skälla ibland. Det får höra till. Och ibland kanske jag undrar huruvida jag tycker för mycket om honom eller för lite. Det får höra till. Och just nu, om än så bara för en stund, sover jag gott med min lagrade överläpp och hans doft på min hud.
 

I en bok på ett tåg:
Jag passerar dränkta landskap i en trädklädd tågvagn. Ett litet lekhus står mitt ute i en gigantiskt pöl av regn som några veckor tidigare förmodligen varit en gräsäng. Alla småbåtar vid strandkanterna ser ut som skedar fyllda med soppa, de liksom ligger och smeker vattenytan underifrån. Bryggorna liknar mer någon trall man lagt på vattenytan. Ingenting är sig likt. Det är blött överallt och, det ser så stillsamt ut. Så tyst. Tänker att snart fryser de fast sådär. Lekstugan, småbåtarna och bryggorna. Sådär på sniskan, precis ovan och under vattenytan. Tänker att det kommer vara ännu tystare då. Att ingen ens kommer höra knaket från de små lekhusen då de desperat försöker resa sig.

Hässleholm.

hur jag önskar jag kunde ta dig under vinge och ge dig alla vinklar av rätt.

pratar med en likasinnad. fast, så klart, han är långt ifrån lika skrovlig som jag. han har inte ett bittert ben i sin kropp. bara en varm dimma med hans utanpåkroppethjärta. du vet, han är så vän att man blir svimfärdig. blir liksom, rädd att jag ska svärta ned, stänka, smitta av mitt bittra. mitt hopplösa. men jag tänker att det är nog ändå lugnt, för jag menar han är inte ens lite trasa. bara uppochnedkänslorna och hans tillochfråntillstånd. vill fråga allt om vart det svider och hur många plåster jag ska köpa med tills då att vi ses, för jag hoppas det är snart och jag hoppas han säger inga.

och, jag

virkar hans ord runt mina fingrar och tänker att han ser mig, han ser mig verkligen. att han bara ser mig, precis som jag verkligen bara ser honom. och jag hör ju på mig själv precis varför hans andra hälft oroade sig över att jag gått och blivit förälskad i honom. det hade jag också trott, femtioelva gånger om. och jag är ju det, fast inte på det sättet. jag är bara helt förälskad i hans person, i hans glöd, hans elegant glödande eld som konstant ligger i perfekt nivå till allt annat. att han lyckas vara den gladaste, märkligaste, känsligaste och du vet så där innanförig. bara, visar så mycket innanför utanpå. tänker att jag vill vara hans bästa vän i hela världen, samtidigt som jag nästan ber ber ber att han aldrig ska få lära känna mig. att jag inte orkar förlora en till vän pga min bitterhet, mina utbrott, mina sjukdomssjälsdjävlar, mina elaka dagar. jag orkar inte förlora en till glöd, orkar inte råka släcka en till glöd. orkar inte råka felbehandla och låta honom tappa allt. vill inte att han ska tappa allt, det där småstora, den där delen som är så lik att det är som om vi snuddar vid varandra. det är så likt mitt, mig och mitt, och min brors. och det är ju hans vän. som han talade så löjligt gott om. som jag bara ville träffa. hörde hur han älskade henne. hur väl han talade om henne. de berätta allt om hur älskad hon var. och jag blev så varm av tanken, för jag tyckte att hon förtjänade att hamna rätt. att hon kanske skulle göra rätt då också. att det bara skulle bli rätt. och jag hoppas och tror fortfarande att det kan bli rätt. att det bara ska bli rätt. att dom ska hamna rätt. och jag minns kvällen vi möttes upp. jag kramade om henne och hon var som chokladkola i hyn och hennes blonda hår som kramade hennes panna så vackert. jag blir alltid så svag runt henne. känner mig som en kråka, ett troll. hon är så vacker att det syns innan man ens ser henne. och vi sitter alla och talar. och tillslut pekar de på honom och de säger att det är han som är han, och han springer fram och tillbaka. och jag tänker att det var här det bara föll på plats. för jag hade sett honom långt innan de pekat på honom. du vet, när man bara s e r någon. som om det liksom glänser till, som om någon kastar en solkatt i ögat på en så man måste kolla upp. det var han, han han. och jag hälsade och vi alla sågs senare på en fest och jag såg dem tillsammans och jag grät över hans ord för femtioelfte gången. som att höra mig själv älska någon, när man verkligen älskar någon, någonting, när man verkligen verkligen gör det. så är han, med henne. och jag blev så varm av det att jag ramlade ihop gång på gång. ville se till att han inte, under några omständigheter, någonsin trodde något annat än att han är sådär fin som en solkatt bara någonsin kan vara. för det bara märks. bara känns redan långt innan man sett honom le sitt vänaste leende, med de glada tänderna som flyger runt i munnen och groparna man skulle kunna lägga små ärtor i. och de där stormblå ögonen som konstant ser åt hennes håll. som konstant ser åt hennes håll, med den varmaste värmen. och jag bara önskar att det ska vara som jag tror, att de ska förtjäna varandra. att de ska få ha det här, och vara i det här. att de ska få ramla rätt i sina fällor och sluta trassla in sig. att han ska få stadga och hon ska få ro. att de slutar tvivla på sin glöd. för herregud, jag är lamslagen. jag är ordtappad. jag är fumligare än nyfödda fingrar över detta; de måste bara få hamna rätt. de måste bara få vara precis vad de vill och behöver och de måste bara få må precis sådär, precis sådär varmt. sådär dimmigt varmt. sådär tryggt och dimmigt varmt som han kan ge. som han kan få. och hennes mörka ögon som får vem som helst på fall, med en röst man skulle kunna lyssna på i dygn, med den hyn och de där fingrarna och allt därtill. och jag önskar jag kunde laga henne, laga henne hel och klar och färdig. för han förtjänar ingenting annat än hennes totala och fullständiga närvaro och kärlek. ingenting annat. inte någonting, alls, ingenting annat. de förtjänar bara allt det fullständiga, allt det. ingenting annat.

så jag tänker lirka fram varenda uns hopp jag har, och lägga allt på detta. för oavsett vad, så behöver jag att de mår bra. att de får precis det där. att de bara, får lugnet.

en tveksam verklighet.

det blir sent och jag fumlar efter något annat än min tomma sänghalva. vi skriver, som vi ibland brukar göra. som om ingen tid hade passerat. så är det alltid, med honom. som om ingen tid har passerat. så vi samtalar, och vi retas, och vi är nästan elaka. ibland får jag stanna upp, säga stopp, förklara att jag blir ledsen. han kallar mig svag och säger varma saker för att göra mig glad igen, trots att han har svårt för det. men jag vet att han vill då han gör det med mig, att han vill säga dem. att han tycker om mig. och det har passerat år, sedan det startade. det här evinnerliga fram och tillbakandet. hur vi aldrig är något mer och sällan något mindre. hur vi alltid avskyr personen den andre träffar. och på något sätt tycker vi inte ens att den andre ser bra ut. vi liksom, gnäller och tjatar, tycker att så många saker är fel. vågar klaga. som om vi vore elaka små barn. bara för att vi har en stadig värme bakom det. ändå är det som om vi aldrig kan slita blicken, som om vi någonstans inte alls tycker fult eller dumt. utan bara tycker precis det där man så gärna vill att någon ska tycka om en. så vi samtalar vidare. för vi hade ju bestämt, för länge sedan, att när vi var trettio så. när vi var trettio, och den andre inte hade någon livsviktig, då skulle vi. att det var våran ursäkt alla gånger vi inte fungerade och alla gånger vi hejdat innan läppar mötts. att när vi var trettio, då skulle vi. så vi samtalar, om det. efter att vi knappt hörts under flera år, just på grund av vårat komplicerade fastklistrande av varandra. så vi samtalar, om hur det snart är där. att vi snart är där. att det bara är tre år tills han är där och behöver vi ursäkter så är det ju två år kvar tills jag är efter hans tre har gått. tre, fem år. så vi talar, vi samtalar. hela tiden med vetskapen om att vi bara leker. att vi bara, leker. att vi talar om vilken klänning jag ska komma ned i och hur han inte får se bättre ut än jag för det är ju viktigt, och hur musiken ska spelas och vart mamma ska bo. sådär som man vill samtala med någon på riktigt, någon dag. så vi leker, leker mamma pappa barn i vuxenstorlek. och jag tänker på mina fingrar längst hans rygg och hur han aldrig slutat älska sina höfter efter tiden vi spenderade då jag höjde dem till skyarna. alltid, alltid hans höfter. hur jag alltid med min ofuktade överläpp grävde mig ned mellan landskapet av hans höft och mage. hur jag alltid skulle hålla min hand, där. alltid. och han kan skicka en bild, och jag kan skicka en tillbaka. och jag vet att jag är motsatsen till hans smak och han min, men det är som om det finns en trygghet där som slår det trasigt. som gör att det liksom inte spelar så stor roll. att man liksom, tycker om personen på ett helt annat sätt. så vi samtalar om det, hur det faktiskt var precis det som isade oss. att vi var för trygga, i det vi hade mellan varandra, men inte det vi hade tillsammans. att vi var som två goda vänner som ville ha allt det där runtomkring men bara inte var där, än. för det var vi aldrig då. och nu finns inte ens känslorna där. men ändå finns det kvar. som om ingen tid hade passerat så finns det kvar. hans fumliga ordval och hans osäkra säkerhet. hur han tar för sig på det säkraste mest osäkra sättet. det är svårt att förklara, men du skulle förstå direkt. hur han lärt sig att spela sitt spel så väl. som om ingenting annat vore ens lagom. och han hamnar i det, så lätt. så enkelt att då han väl hittar någonting att stanna vid så stannar allt det andra av. som om han lamslås av att ha det, trots att han vill. att han har någon slags besatthet av konstant förändring. men det stämmer ju inte, egentligen. han är ju så kapabel, du vet. kapabel till att tycka så mycket om. så han stannar. och han tycker mycket om. och han vill, och han stannar, och han tycker mycket om. men det andra stannar av, och han blir avdomnad. och jag önskar jag kunde ge honom alla uppknutna knutar, men det handlar så lite om det. för jag vet att han kommer dit, att han kommer komma dit. och visst beter han sig som ett barn med alla kvinnor och alla gånger han behöver byta sängkläder. men jag känner honom, och hans velande velighet. han vill ha en kropp nära, fingrar att fläta och en trygg punkt att landa på. som om vi skulle ha stannat med varandra, men bara legat med andra. om han bara skulle kunna få dela på de två. sex och tvåsamhet. två skilda saker. jag tror han har fastnat där, någonstans. men tre, fem år. och alla våra delade egenheter och våra märkliga beteenden. jag tror aldrig vi kan sätta ett finger på någonting mellan oss. men jag kommer alltid stå där, efter alla tider vi går itu. jag kommer alltid stå där, och vi kommer alltid vara som om ingen tid har passerat. som om vi aldrig växer upp. som om det alltid är vi.

hur jag alltid borde ha ett skägg i mitt kök, iförd tights.

faller en så falleralla och det är väl just det. ingen falleralla, alls.

en månad sedan.

så, jag liksom biter mig om läppen och beter mig som en idiot hellre än att visa att jag är ledsen. blir en kylig martyr. den vidrigaste sorten. men vad ska jag göra då, när jag känner mig så lämnad och fortfarande inte vet hur jag ska hantera den känslan på ett vettigt vis. varje gång blir lika hård. lika avklädd. varje gång blir lika mycket för mycket. för jag vet inte hur jag ska tackla mig själv och mina fumliga fel. hur jag ska lära mig själv att vissa delar är okej även om liknande situationer är fel i andra sammanhang. jag måste, lära mig. måste lära mig; mig.

ikväll.

jag brukade alltid vara någons favorit. ha minst tre par ögon som värmde min nacke. jag brukade alltid kunna välja, även då skäggen knappt fanns. de brukade stå där. jag brukade vara idiotisk nog att bara svälja det och ta för givet. missa. totalt förbise. och nu då? inte ens en blick åt mitt håll. jag har inte vänt ett huvud på över ett år. det borde inte röra mig i ryggen, men det liksom rentav slår mig. sparkar mig, över ryggen.

och nu. jag känner mig ensam. dödförklarad. krämporna blir större, fler, verkligare. mina svettiga ögon håller sig vaken till fem på morgonen. så länge jag är vaken slipper jag somna ensam, säger jag tyst i mig. så länge jag håller mig vaken, slipper jag vakna själv. men visst måste jag tillslut. somna alltså. så jag somnar, ensam. och jag vaknar, ensam. och det har börjat svida igen, den här ensamheten. och jag tjatar om det igen, som om det inte vore tydligt nog i varenda handrörelse från mitt håll. som om det skulle göra någon skillnad. som om människor plötsligt skulle slutat störa sig på mitt eviga ältande. jag vet, det är idiotiskt. jag är idiotisk i detta.

en annan kväll.

jag gör allt jag gör för att försöka må bättre, men bättre blir ingenting. jag biter mig i läppen för att inte salta ned mammas axel för femtioelfte gången idag. hon låter mig vara mig. låter mig vara mig, rakt igenom. trots det här, trots min evigt oförbättrade glöd och alla mina sårskorpor hon fått hålla rena. men jag försöker mer än någonsin, nu. så många val, nya val, så många nya val och nya vägar. och så mycket färre människor och mindre press. men också mindre pengar, mindre hår och mindre självförtroende. men jag tänker, att det kommer på köpet sen. sen när jag landat där på mina små kalvfötter, alldeles snart.

helg.

"du är inte sämst" sa han. och jag känner honom. det är hans bästa sätt att ge mig en komplimang på. han försöker säga något som ska gaska upp mig, trots att han är värdelös på känslor. livrädd för allt. tror lite för mycket om sig själv också. det har han alltid gjort. trott för mycket om sig själv. men, vi började prata igen. efter en tystnad på tre år hörde han av sig som det var igår och jag höll vad jag lovat. att, då han var redo så fanns jag där. och visst finns jag där. jag finns ju alltid där. så, plikttroget svarade jag alldeles för snabbt och bara en månad senare ses vi för första gången på så många år. och det känns som igår. en märklig trygghet och ett evigt gnabbande. hans löjliga självbild samtidigt som han fullständigt underskattar de sidor man faktiskt uppskattar hos honom. det där trygga, varma. den där kramen som leker plåster på alla sår. och jag hade saknat det. tre år sedan vi pratat. fem år sedan vi sovit intill. så vi tog vara. sov näranära. pratade mycketmycket. och, jag blev påmind. liksom, blev påmind om varför det är så vidrigt att ha den där eviga ensamheten. påmind om hur tryggt det kan vara att vakna med en rygg att hålla om eller med en hand på sin höft. jag hade glömt, hur tryggt det var.

så jag har börjat längta igen, längta efter det riktiga. precis det allra riktigaste. det viktigaste. det har jag börjat längta efter, igen. men jag är så långt ifrån redo, för det. så långt ifrån redo, för ens närheten. så jag lapar i mig ensamheten, och är tacksam över de få nätter jag spenderar tillsammans med någon annan än mig själv.

för, jag lagar nu, lagar mig nu. bara så att det ska vara värt det, värt väntan. att jag ska vara värd att vänta på. att han väntar på mig, mitt oexisterande existerande skägg.

fast nu måste jag faktiskt sova.

jag skrev:
mina kvalsterögon tittar trött ut genom fönstret. här ser allt så annorlunda ut. så mycket större, trots att det är mindre då man är så högt upp. sjunde våningen och tidiga förmiddagar här då solen lyser in och låter lövens former dansa på väggarna. mammas monstera, som jag har en bit av i mitt hem. som växte upp och är inte i närheten lika stor som hennes, men den är på god väg. jag är här för första gången på år utan att bli sjuk av det. katterna saknas, men mina lungor tackar och bockar. jag sover på soffan i ett hem jag kan kalla hem igen. min mamma har dekorerat, köpt till och fixat i flera år. det är så fint här nu. hon har det så fint här nu, med sin lilla familj och äntligen med mig på besök igen.

en annan dag:
så, tillslut blev jag mörk liksom rakt igenom. att allt som hade med honom att göra rörde mig på fel sätt. att jag tappade min roliga, trevliga, härliga sida. bara blev kall och du vet liksom lyssnade till allt på fel sett. att han skulle tycka att jag är någon som jag inte är, som smittar av sig på både folk runtomkring och framförallt på mig. och det vidrigaste är väl att jag inte ens vet om så är fallet, utan att jag bara blev så jävla rubbad av allt att det blev min inställning. sen kom det där andra, det där jag aldrig trodde skulle komma. de där stunderna då det sakta sakta liksom slutade aidsvärka i hjärtat varje gång någon pep hans namn. att jag slutade vika mig inåt varje gång han kom på tal. du vet. att jag liksom mer nästan blev arg. för jag vet att det är mitt fel pga mina känslor. att vi med stor säkerhet hade kunnat vara vänner nu. att vi hade kunnat vara bekanta, åtminstone. men istället blev det distans och herregudhonärsjukihuvudet och det gjorde mig nog sjukihuvudet och det gav mig framförallt den där konstanta saknaden. så nu, då? nu när han är förbi. nu när jag inte längre önskar att han var min eller att vi ens kände varandra. jovisstfankännsdettomt. och ibland får jag för mig att ett sms ska rädda det, eller att om jag skriver någonting enkelt så kanske han fattar att allt är lugnt. men herregud, det finns ingenting att rädda. jag blåste sönder hela korthuset för länge sedan. det är löjligt, hur mycket jag ställt till det för mig själv. och hur mycket jag skämdes, när jag insåg att han gjorde ett arbete som innehöll alla hans ex och hur alla förutom jag var med. jag skämdes så mycket. skämdes så otroligt över att jag inte var en av dem. att jag hade lyckats förstöra så mycket att han inte ens ansåg mig vara ett ex längre. så jag skämdes. och jag skäms. en evig skam.

men, svaga stunder önskar jag att han ska höra av sig till mig. att vi ska bli vänner. att han skulle se det där som jag ser, det där med varför vi borde varit vänner hela tiden. men jag kommer till insikt. ser en helt logisk verklighet. jag skrämde bort honom för flera år sedan. han var bara för snäll för att gå. han ville bara, inte göra mig illa. så, kanske tack för det. men, jag kommer nog aldrig sluta önska motsatsen.
jag kommer bara lägga min saknad på något annat än han.

och nu:
jag hörde av mig till mössan ikväll. det är viktigt att han vet det, ibland. ja men det här med att han är mitt bästa minne. att han liksom, aldrig svek mig. att det bara handlade om olika liv. att han är den första jag minns utan en värk i bröstet. bara en saknad, ibland. till och från, en saknad. för han är fortfarande den där närmaste närheten. med min högra hand på hans vänstra arm, och hans pipande "kom hit" varenda gång jag råkade flytta en millimeter ifrån honom. det är det viktigaste, att minnas. han är det viktigaste, att minnas. så, jag kan lägga min saknad på honom. utan ett ont, och utan ett jobbigt. bara det fina med mössan och det jag upplevde alla nätter intill honom.

men egentligen så handlar ju allt bara om att jag vill ha ett skägg nära, i kväll.

kanske ett mustigt skägg.

eller kanske bara en liten mustasch.

eller en favorit, med tillhörande långa mörka armar.

eller mitt absolut bästa minne.

oavsett vilket, så är skägg i världen bättre än det jag inte har i kväll.

sitter och fryser i dörröppningen. jag vet att jag kommer bli för varm direkt då jag klär på mig, så jag sitter kvar i draget av kall höstluft. lägenheten är varm och vi varvar med att ha öppen dörr tills det är iskallt, och stänga tills det blir kokhett. det går snabbt. det finns liksom inget mellanting som är skönt. så jag sitter här, i draget. rivsår på kinden som svider av mitt ledsna. det är tröttsamt. jag är tröttsam. en ballong utan någon som helst luft kvar i den. jag är tröttsamt trött på det här. så, jag bryter ihop igen. tappar mina säkra kort och bölar ögonen ur mig. ringer mamma fem gånger i minuten och säger att jag bara behöver prata, bara behöver höra henne. och jag förstår att hon är trött. jag känner mig vidrig. men hon gör mig så trygg, lilla mamma. så jag ringer, igen och igen. låser in mig på toaletten hos min bror och ringer. diagnosticerat mig med cancer i kväll igen. mamma måste förklara att det har jag inte. jag ringer vårdguiden. de får också förklara att nej, cancer har jag inte. men jag är övertygad, igen. känns pinsamt, att jag är så övertygad. jag är ju inte dum i huvudet, det vet jag. jag är så mycket mer än hypokondriker och livrädd för döden. men den stryper mig, den här rädslan. den stryper mig, sakta men säkert. varje dag är det något nytt. och visst är det så att jag ofta är sjuk, och ofta har riktiga fel, och det är ju också just därför jag blir rädd. blir rädd att det tillslut ska vara något riktigt allvarligt. och jag avskyr att ligga på sjukhus. det är det värsta jag vet. och herregud jag vill ju ha barn sen, men tills dess har jag väl dött både inombords och utanpå. så, jag är rädd, ensam och lat. går upp i vikt och blir ledsen, så jag äter mer och går upp mer. och blir ledsen. och vem i helvete skulle vara dum nog att ta i mig ens med tång så som jag håller på? jag menar, lyssna på mig. jag skulle aldrig röra i det. men jag får väl inte glömma att jag så ofta är glad, också. att jag bara glömmer bort att skriva om det, här. att det här för evigt är en ventil över mitt svajiga. och alla skägg. så, jag föll mot någon slags avgrund i kväll igen. och helt plötsligt saknar jag att ha ett skägg i mitt liv. för första gången på ett bra tag så vill jag bara ingenting hellre än att ha ett skägg i min säng, i mitt hem, i mitt lilla liv. det liksom, bara smäller till. pang, så måste jag ha ett skägg. kan inte leva utan. det här med att vara destruktiv utan slut. för jag känner ju ändå mig själv, vet ju precis hur det blir då. att jag bara sjunker längre ned än någonsin. att jag blir svartsjuk, orolig och stressad. pressad, framförallt. du vet, du vet ju precis hur jag blir. du har ju läst det upprepade gånger. jag blir vidrig. fullständigt vidrig. så, jag börjar sakna ett skägg. måste ha ett skägg. måste lägga mig på botten av allt. det är äckligt. jag är så tröttsamt trött, på det här. jag är så otroligt, väldigt, fullständigt, totalt jävla trött nu.

i förrgår fyllde jag 24. i natt fick jag min finaste present. och jag menar, den allra bästa presenten jag skulle kunnat få, av någon helt främmande. och det i sig, är något helt främmande. så jag läser. med någon slags chockartad min så läser jag det hon skriver till mig. det där som hon skrivit för att göra mig lite ljusare och lite mer mig. och jag vet inte vad det är som gör att hon tror att jag förtjänar det hon gör för mig. för jag känner mig hedrad. du vet, verkligen rörd. hon ger det här till mig. och ni kanske inte måste förstå. det spelar ju ingen roll vad ni tycker. för hon fattar ju. hon fattar mig, precis. så jag sitter, med chockartad min, och gråter som en liten grushög. tack, tusen tack. det är finare än du tror.

hennes present:

minns du?

du: "jag hatar dig som nykter & älskar dig som full"
och lite så är det fortfarande, så här snart nio år senare.

jag skriver aldrig om dig.
som om jag har någon rädsla för att du ska se, och döma mig. tänka att det jag skriver är idiotiskt, inte definitivt och heller inte veligt. att jag, som alltid, ramlar omkull i mina spöken. oftast har du rätt. andra gånger ger jag dig rätt. de gångerna jag går emot blir det oftast bara gröt av allt. du är så duktig på ditt prat och jag blir så svag nära dig. jag gör något mitt emellan idag.

för, just nu så saknar jag dig.
och i en gammal bok jag gömt intill min säng har jag skrivit minnen:


"kapitel.

minns orden allt för väl. och alla dina löften. alla löften. minns så väl dina solglasögon och din glittriga sjal. en komplimang riktad mot min röda tröja och jag med ett internt svar. jag var konstant svävande.

du, jag och daniel tog oss hem till dig. ni spelade gitarr i din nedsläckta lägenhet vid gültzaudden. jag satt tyst, som jag så ofta gjorde. ville inte andas för mycket av din luft. han förstod efter en stund att det egentligen var han som var tredje hjulet, och han lämnade oss med några tafatta ord om att vi snart skulle ses igen.

du satte dig intill mig på sängkanten, tog fram en bandspelare och frågade om jag ville hälsa till någon. (idag: det här skulle vara så typiskt dig, men det hade jag nog inte förstått än) jag är ny med dig. nervös och tappar mig själv. svarar "men.. till mamma" och du är snabb med din "då hälsar jag till tomten" och jag svarar desperat "jag med!" - herregud.

det mesta är konstant dimma för mig. du spelar några låtar och jag sitter som ett fån. vi hamnar nära, nära. du vet så där när kropparna bara känns. du böjer dig fram så pass nära och varmt att det är helt självklart att det är nu vi ska kyssa varandra. det är nu det händer. men jag har ju fel, det vet vi ju redan. jag fumlar fram något som att "jag trodde du skulle kyssa mig" för att förklara varför jag halvblundar med fuktade läppar en cm från ditt ansikte.


kapitel.

vi skulle på fest igen. daniel, som är den enda med åldern inne, köper oss varsin flaska diamantvin. du sitter till vänster om mig men alltid centrerad för oss i rummet. vinet tar slut och vi hamnade i sängen, och en av de bilder jag tagit som idag svider mest blev till. du och dina ögon i grön metall. daniel säger att han ska ta sig till festen i förväg. vi, unga och magneter till kroppar, skrattar glatt att vi kommer sen vi kommer sen. men inget händer, för du är full och nervös, och vi är nya. vi går ned en timme senare, och daniel sitter utanför på trappen i princip heldäckad. vi skrattar alla tre och går vidare till festen. festen är vidrig och du hånglar med hon som kallar sig lillsvin. det svider i hela mig. jag och daniel tar din nyckel och går hem till dig, där vi båda behöver få plats. du stannar kvar. så här var vi, ofta. du var så här, så ofta. och alltid för att jag lät dig.


kapitel.

vi går ned till udden. det är kallt. höst, eller tidig tidig vår. bryggan är uppdragen mitt på stranden. ungefär där de spelar volleyboll på somrarna, du vet. vi går omkring och pratar, så där som bara vi kunde när det var så där som bara vi kunde ha det. jag hade lysande ögon och vidöppna öron. vi skrattade, nästan hela tiden så skrattade vi. vi sprang runt bryggan som om vi vore sju år gamla. i exakt samma sekund hoppar vi upp och det blir frontalkrock i form av en omfamning. det resulterar i en snabb sekund av den viktigaste ögonkontakten jag någonsin haft, och en kyss utan ett enda fel. dina läppar, mindre än mina. och hur du älskade att jag hade så stora. vi lossnar och jag skrattar och förstör det hela med förklaringar om hur likt det är en film. du skrattade, och höll med. både om förstörandet och om filmen. det här är ett av mina viktigaste minnen med dig, även om jag har många mycket större. det här är två år sedan jag övertygade dig om att hon med h var någonting, och att du inte skulle leka med oss båda. hur du ringde dagen efter och tackade mig för vad jag sa, att det var bra ord. och du valde henne, framför mig. för jag skulle åka hem till stockholm och hon fanns ju kvar där. jag grät i dagar. ville vara elak och be dig välja mig. men ville se henne glad. själviskt osjälvisk. vidrigt.

minnesvärda små:

"blunda, jag ska bara visa en sak" och du kallar den mun mot mun-metoden. jag "gick på" den varje gång. du och dina läppar och hur du drog för andan varje gång vi mötte mun.

"du luktar kanel. jag är vanilj"

"förlåt för att jag trampade på dig. jag trampade så hårt"

när vi satt på bussen och busschauffören lekte med oss. "shakira" och my hips don't lie med nasal halsröst. vi skrattade så mycket och sa jisses till allt.

"du var så arg, du ville verkligen visa. du bet ihop tänderna, du SPARKADE i marken då du berättade. förlåt siri"

hur du alltid vann mig. alltid vunnit.

"pölsa, får jag kalla dig pölsa?"

"du kan liksom växa fritt. jag ser nu, hur jag inte tog vara på något. hur fel jag var. du är ju så smart och allt och säger så bra saker. liksom, du äter då du är hungrig. du fattar. du kan växa fritt, du växer fritt"

"ta åt dig siri, vafan, ta åt dig. jag har till och med en låt jag tänker på då jag är med dig"

första gången vi dela säng och kropp: "hur mår grannarna då?" och vi skrattade alltid så mycket. jag skrattade så mycket med dig. alltid gjort det.

"and when they go, they'll let you know. siri, du är nog en bra människa i fel sällskap. kom hit och jag gör dig bra"

comviqreklamen, minns du? och power rangers, rödhåriga flickor, marlboro lights & lucky strike silver, bambi, nemo, carl alfred, jason, the original red ranger, "ser ni mig inte som gud längre", vinmoll, solmoll, dmoll, the james john, the nemos, festivalen på storknabben, de andra, fylla, lögner, mackbaren, max med niklas "han vet", samtalet med mamma & du åt pommes. kvällen då du låg och förklarade henrik berggren, morrissey, smiths, bad cash och allt. det var som om du levde, med det. som om du hade så mycket mer än alla andra, när du andades. bänken vid vattnet då du kastade dig i leran. och när du vann mig totalt, då jag svarade i telefonen när du var intill och du följde alla mina linjer. drog ditt pekfinger längst mina nyckelben, min bröstkorg och du rör mig så lätt. jag minns dig alltför väl. när du ringer och ber mig lyssna på fågelsången och du andas i mitt öra tills vi lägger på utan att nästan inte veta om det, och jag lyssnar till fågelsången och mitt hjärta fladdrar.

och sen, tillbaka till nu.
det är så många tider, med honom. så många olika, stora tider. hur han alltid har haft en så enorm plats hos mig, och alltid kommer ha det. och jag väljer att inte skriva något mer än så här. alla år efter de två första som jag skrivit om, är alldeles för nära. de här känns mer som något jag skrivit. något viktigt jag en gång skrev.

jag saknar honom, ikväll.
väldigt ofta, saknar jag dig.

så jag väljer ikväll att banka några av de få drömmar jag har kvar. spara dem till ett senare tillfälle. där då de behövs, du vet. för just nu så behöver jag ramla in i något slags mönster i min ickevardag, istället. försöka liksom balansera mitt kaos. tänka positivt och vila på faktumet att mina val var nödvändiga. att jag handlat rätt, även om lite märkligt. att den personen de och jag själv och mina sjukdomar gjorde mig till på mitt jobb, inte är en rättvis version av mig själv. jag tog för mycket stryk av stressen. av att känna mig som en enorm börda. trots alla fantastiska gäster som uttryckt genuin ledsamhet över att jag försvann.

jag var tvungen att pausa precis nu, och istället författa ett brev till en av mina bästa gäster jag haft under året. hon lämnade sin mail en gång. hon ville att jag skulle skriva. att om det var det jag ville, så skulle jag börja. hon bad mig skriva tre uppslag om mig själv. jag gjorde så klart inget av det, eftersom jag tror stenhårt på att jag är helt värdelös på att författa någonting annat än det jag gör här. och det är inte ens att författa, det här, det är bara att skriva direkt. att direkt bara skriva, precis allt, allt som hamnar i mitt huvud sekunderna jag fingrar på tangenterna. som om jag hade någonting att säga. allt är ju upprepningar. även att säga det, att allt är upprepningar, är en upprepning.

men, egentligen ville jag ju bara säga. att jag försöker nu. jag försöker verkligen. jag vet inte riktigt hur, än. men jag försöker, och jag har tagit bra många steg på vägen. det blir någonting helt nytt nu. och jag längtar efter att sitta med kollegieblock och vassa blyertspennor. lyssna på någon jag kommer gilla, och någon jag kommer avsky. äta lunch med märkliga människor, och fota under någon annans bestämda. jag ser fram emot. ser mycket, fram emot.

men just ikväll, så försöker jag bara fokusera på att spara det där lilla glödande. bara spara det i någon av alla tusen luckor i min kropp. låsa en liten dörr och gömma en liten liten nyckel. för just nu, vet jag bara inte riktigt vad, även fast jag kan tänka vettigt. jag vet bara inte vad. och hade det inte varit för den ena gången jag behövde mat idag, så har jag inte rört mig från min säng sedan igår. jag har inte haft några som helst ambitioner. bara fördragna persienner och klumpar i magen. och jag vill bara tänka, att det handlat om en söndag. en vanlig söndag. en dra-för-persiennerna-söndag. inte att det handlar om precis alla dagar framöver. för, det har jag inte tid med. jag har inte tid med mitt tjafs, just nu. jag behöver all kraft jag kan få för att möta mig själv i en livsjävlafarlig match. en strid jag ska ta tills någon av mig dör. bara jävla går och dör. så jag kan få vara lugn, och trygg, och härligt mullig. för det är min tur att vara glad nu. inte min. bara min.

jag är nog bara, fundamentalt ensam.
jag tror inte att någon man kommer kunna reparera det hålet.

                                        (mvh. dags att köpa en dildo)

jag är trött på män som inte kan bete sig. som inte kan hantera, eller fungera. som blir rädda för småsaker eller tror att det är okej att bara tystna. som om man skulle ha något fortsatt tycke i positiv bemärkelse. för jag tänker på hur det oftast blir, och är. hur han lät mig äta upp honom, att han låg med mig två gånger på en natt. och sen backar han ur. backar ur någonting som inte ens existerar. konstaterar för mig själv att jag varit väldigt klar med honom. att jag inte vill. förr herregud jag tappade intresset redan innan det kommit. och visst gjorde jag rätt i det, då han efter ett missförstånd förklarade att vi bara skulle vara vänner. som om jag var ett barn. som om det är rätt att ge en relation som inte ens börjat en färdig titel. att han, innan han bestämt oss till vänner, ville att vi inte skulle ligga med andra - trots att vi inte ens legat med varandra. herregud, tänkte jag, var har jag nu gett mig in på. och vad jag hade gett mig in på var ganska enkelt. en karl med ett ego, en stor kuk och ett tänk som inte passar mig. och visst att han trodde att han menade väl. för i början var jag helt lamslagen över hur fin han var med mig. över hans sked då jag var sjuk, över carmexburken han överraskade mig med. han var så fin. och jag var livrädd, kände mig kvävd efter bara en vecka. han sa att han saknade mig då jag var borta över helgen, trots att vi bara hade träffats en gång. men jag ville ju ha det, ville ju ha en karl som sa precis så. och det var fint. och jag började nästan gilla honom såpass att jag ville stanna i det. men han tvärvände, och jag blev ledsen trots att jag var den som tidigare sagt åt honom att lugna sig med saknandet. men jag satte ju fingret på honom sen, och det ledsna visade sig ha varit slöseri. han visade sig vara slöseri. för sen ligger han med mig, efter ytterligare två velande stunder. efter att vi slutat dejta, slutat prata. vi bara, skickar vidriga sms till varandra fyllda av snusk. att vi ska ses i natten. och två gånger, två velande gånger, så blir det ingenting. men sen möts vi upp och han spenderar natten mellan mina ben. och det kändes bra. kändes bra att det kunde vara kött och att vi ändå kom överens, att vi ändå hade kul. det är så skönt, tänker jag. han är så skön, vi är så skönt. sen går han. ger mig en kram med tillhörande klapp på ryggen som om han liksom måste markera att vi bara är ingenting. jag skrattar lite. han är ingenting, för mig. det är sådan enorm skillnad. och jag är lika glad att han går som glad att han stannade kvällen innan. och jag skickar ett sms, säger att han var bra, att det var precis så bra som jag tänkt, att han var så bra och att min kropp är helt i chocktillstånd efter den första mannen på åtta månader. säger mycket. vi har aldrig haft problem med att vara ärliga, aldrig haft problem med att skriva romaner över sms till varandra. han svara "haha, ojoj". helt på riktigt, så är det hans svar, efter att han varit i mig två gånger på en natt. och jag kräks på hela idén av honom. så här fortsätter det, trots att jag, mycket för hans skull, försöker neutralisera. skriva något skämtsamt, bagatellisera, nämna något helt annat. men det fortsätter. han har inte hört av sig sedan den natten. det är bara trist, för hans skull. för jag tyckte någonting bra om honom, tidigare. nu får han vara vad han är. jag tycker inte illa om honom, verkligen inte. jag kommer krama honom om vi ses, jag kommer tycka att han är stilig, jag kommer tänka på honom naken. men jag kommer aldrig intressera mig, eller tycka att det var värt att jag spenderade all tid jag gjorde och lagade alla middagar jag lagade, till en karl som inte klarar av att bete sig, hantera, eller fungera. han är fin, men jag sträcker mig inte längre än så. och folk pratar bakom hans rygg, om hur han beter sig mot kvinnor. och jag har svårt att inte hålla med. men jag har sett en sida jag gillar hos honom, och jag håller mig fast vid den. han var fin, med carmexburkar och långa mörka armar runt min sjuka kropp. han var fin, med mig, innan allt blev fult.

och det är så tröttsamt att inte vara kapabel till att klippa. att bara, sluta tänka på dig. det är bara luft, egentligen är allt bara luft. ändå kippar jag efter andan. som om du skulle dyka fram ur diset och viska mig varm. och, du vet,jag saknar inte dig, men alltid alltid idén av dig. alltid idén av dig. och jag vet inte om jag någonsin kommer släppa, den.

det där jag aldrig kan säga, för att folk tycker att jag är ett skämt om jag säger det. det där som river i mig varje dag, och varje gång någon av mina skägg lämnar mig. det där som folk tror att jag säger för att få höra motsatsen. det där man bara inte kan säga, får säga. det där unga, oattraktiva.

exempel. jag skäms när jag ser mig själv i spegeln. jag vågar inte vara naken framför någon. mitt ex ville aldrig duscha med mig. jag har inte varit älskad av något av mina skägg sedan 2006. jag tror att orsaken till att han inte svarat när jag hört av mig är för att jag har gått upp i vikt - det är inte ett skämt. och det är bara en bråkdel.

vidrigt, siri.

och visst hör jag era suckar, hela vägen hem till min lilla vante på skanstull. suck suck. väx upp. skärp sig. som om jag inte höll med. som om jag tror på allt detta, bara för att det känns. som om jag inte hade någonting innanför pannbenet. jag säger det igen: det man inte får säga. det där unga, oattraktiva. det där alla känner men man inte får yttra. pinsamt, vidrigt och fel. men liksförbannat känns det. liksförbannat plågar man sig själv. skyller på sig själv. klämmer på de för små tuttarna och ratar den platta röven tillsammans med den plufsiga magen. som om det är vad som gör mig till den jag är. som om det är vad som verkligen räknas, annat än i första anblick. och visst ser jag bra ut, i andras ögon. visst kan jag bära rätt kläder och ta ett bra foto. visst ser de mig så som jag inte ser mig. och det har jag. men jag ser inte det. och nu i ensamhet, så plågar man sig själv. jag bara, plågar mig själv.

jag siktade och sköt en fullträff.

jag duschade två gånger efter han hade gått.
inte för att liksom ta bort honom, utan för att jag hade en anledning. för att jag äntligen hade den anledningen. och hur han liksom, fortfarande smakar i min mun. och hans carmexläppar gör mig påmind varje gång jag har mina nu. som om jag inte redan tänkte på honom, då. men det kan han få. det är han värd. han arbetade mig bra.

nu svarar han inte då jag hör av mig.
och jag tror det är precis så här jag vill ha det.

ikväll smäller det. jag har honom i sikte.

har påbörjat femton texter och aldrig hamnat rätt. får det där darriga skämshjärtat. tänker på hur han ser mig, nu. hur han ser på mig, nu. och så klart, att han inte tänker på mig, längre. hur jag lyckades vända honom emot mig, helt på egen hand. blev vän med alla som ville ha honom. försökte på alla möjliga sätt ha honom nära. och klart att jag inte såg det då. jag såg det som tillfälligheter. desperata metoder som resulterar i förnekelse. och visst, jag ramlade ur det tillslut. slutade somna med hans namn på fuktig underläpp. slutade rota i alla återvändsgränder. slutade söka efter ansikten han kanske skulle gilla, och sedan bli knäckt. jag slutade med det. men klart det aldrig slutade för honom. klart det aldrig såg ut så, för honom. och sen dök hon upp, och satt med elaka ord i mun och jag gjorde ont när hon satt där och berättade alla knep och knåp han dragit för att få henne på fall och hur hon skrattade, tillsammans med han den andre, hur hon bara skrattade och kallade honom stövel hit och stövel dit. och jag liksom bara gick av, när jag försökt dra mig undan men ändå hamnade mitt framför näsan på en av dem han suktar. och hur hon tar på det så lätt. hur hon säger elakt, hur han den andre säger elakare och eggar, och hur jag skakar ben under bord och biter naglar i takt. och hur hon sen lämnar han den där andre, precis efter att ha lämnat två andra precis, och hon vänder på allt hon sagt och hur hon aldrig skulle kunna falla och hur pinsamt hit och dit och helt plötsligt ser jag spår efter honom i hennes skrivande, i hennes bilder, i henne. hon kallade sig min vän. satt nära och var glad att det äntligen skulle finnas en bild på oss. satt så nära. och hon kanske menar väl, för hon är rar och ung på sitt sätt. men det är så fel, hur hon bara vänder här. och jag bråkar på henne, och hon är knäpptyst. vågar inte. vill inte. vägrar stå för det. vägrar ta det självklara. hur jag suttit brusten och talat om någon hon nu vänder sig till för att charmas. hur jag berättat saker, i förtroende. och hur hon löser situationen för sig själv, då han genom mina misstag får höra att hon sagt elakt, är att berätta för honom. säga att det var han den andre och jag, att vi satt och sa, att vi lurade henne att tro någonting som inte var på riktigt. som om jag skulle säga någonting elakt, utöver den don juan han ibland blir och hur jag kan ogilla hans sätt. jag har aldrig älskat som med honom hur ologiskt det än må vara och hur kort tid jag än var hans, och jag menar, det är klart då att jag kan ogilla. jag får ogilla. men bara till mina vänner, i förtroende, efter öl. man är arg ibland, man säger dumt ibland. och alla jag känner, alla mina, alla alla vet hur jag tycker. att jag tycker. vad jag tycker. om honom, om hur han är om hur varm han är och hur bra hans långa armar är. och hur många gånger jag än ska behöva komma över honom sådana nätter när jag bara inte kan, så är jag lugn. för han var bra, med mig. jag var bra, med honom. men jag var inte bra, i mig. det var aldrig han. och jag blir så halv, när hon fick honom att lyssna på det elaka han byggt upp inom sig pga. mina skeva försök till att skydda mig själv. hur han har någon slags bild av mig som en sinnessjuk pyskopatidiot. jag vet inte. egentligen vet jag ingenting. han skrev till mig, efter att jag sett bilder på de två tillsammans, att han inte ville ha mig i sitt liv. och jag orkar inte ens förklara för honom, längre. för jag förstår hans bild av mig. jag nästan accepterar den. nej, men jag respekterar den. jag skäms för mycket över mina beteenden för att orka få honom att tro något annat, även om jag försökt. jag skäms för mycket, skäms skäm skäms för mycket. och vi sågs en kväll och det var en sådan kväll då jag var över honom, en sådan kväll där allt jag tänkte på var kukar och fittor och jag var ute och han var där och han var sådär dryg som bara han kan vara, när han är i sitt. och jag ville bara äta upp honom. upp och ned. och jag skrev det, i ett sms, som om det vore okej. hur jag glömde bort hur han ser mig, hur jag ser mig oftast, hur jag ser ut. jag liksom, glömde det. och jag lät bli att stamma när han inte svarade. det kom fram en som läser mig, sa att hon en gång skrivit, hon var söt och hon var halv över ett förhållande som inte ville, man liksom såg hur hon kämpade förgäves, hur hon förtjänade mer men bara gav sig själv en tredjedel. hon frågade oroligt om jag skulle med honom hem, för hon vet ju vem han är, och jag skrattade och sa nej och hon sa att det var tur eftersom han satt med tungan i halsen på hennes vän. och jag skrattade, och sa nej. skrattade och sa nej. tog henne runt axlarna och gav henne mitt varmaste. och jag kände det, precis så; nej. för jag skulle inte, och det rörde mig inte. och jag trodde jag kunde fortsätta så varje kväll. fortsätta vara helt över. men sen visar det sig att hans bild av mig nog är precis sådan. och jag finns inte kvar någonstans längre, för honom. och kanske är det bra. det är nog bra för oss båda. att slippa känna mig som en sinnessjuk. att han ska slippa se mig, som en. se mig alls. men, sen saknar jag honom. ofta, gör jag det. du vet, som jag så ofta skriver om. honom. och det handlar mest, oftast, bara om hur jag vill skriva med honom en stund. eller träffa honom över en öl. känna någonting från honom annat än total ickeexistens. jag saknar honom, och han tänker nog inte ens på mig. och det förtjänar han, så länge han ser mig som jag syns där. för han är, oavsett allt, precis så bra som jag alltid ska tycka. vbb.

han tappade sin charm.
och jag tappade min lust.

och det är något, med män som påstår ärlighet men visar någonting helt annat. du vet, när hela deras kropp talar ett helt annat språk än munnen. när han säger en sak, men gör en annan. ungefär så, blev det. och jag är inte arg. inte ens besviken. jag gillar honom, ser fram emot att ses någon gång igen. men jag tappade min lust. den där brinnande lusten att ha hans hud intill min, att ha hans fingrar på min kropp, hans tunga i min mun, hans kropp hans kuk. jag tröttnade på allt. han tappade sin charm. jag tappade min lust. 

sover otryggt och letar efter mörka armar att svepa runt mig. jag vet inte varför det tar mig så hårt. jag är nog bara trött, trött på att aldrig lyckas. trött på att sätta mig själv i en situation jag inte vill hamna i under några omständigheter. jag är så trött. jag är så trött och så ensam och så trött. och jag har bra vän, bra mamma, bra bror, bra hanna. men jag är så ensam, i min kropp. i min mage, i mitt huvud. för det är aldrig någon som rör vid mig, som stannar där. och hur jag sa, att jag inte skulle rygga. men jag såg till att han gjorde precis det. det är mitt fel, och jag orkar det inte. jag är för mätt, på mig själv, på mitt felande. jag är så mätt, på det här. jag vill bara fortsätta sova.

"jag känner att jag bara vara din vän. jag hoppas du förstår"
och jag önskar jag kunde säga att jag gör det. men alla vändningar och allt upp och ned och jag kan bara inte släppa då jag väl har hamnat där. så, nu får jag försöka vända jag med. måste, måste försöka vända. för jag orkar inte gå med den här klumpen i magen, en gång till. inte just nu.

Det handlar om mina tvivel.

Hur jag vägrade tro på att det var så enkelt som det verkade. Hur jag liksom leta fram fel i att han var annorlunda. Och det var annorlunda, men på ett väldigt ofamiljärt vis. Hur han bara höll om mig, utan en kuk som försökte hitta in i alla hål. Hur han kom hem till mig när jag var sjuk. Hur han saknade mig, och hur jag fick panik. Kände mig kvävd efter en träff. Men skulle inte ge mig. Vill ju bara träffa någon som kan sakna mig och där står han.

Och jag låter honom, efter ett tag. Säger försiktig att jag saknar honom en natt då han inte är där. Vi kysser inte ens varandra, men det är allt annat än platoniskt. Så jag börjar sakna honom.

Och han får besök och han blir full. Och han svarar sämre. Och helt plötsligt kortare, och kyligare. Inget saknar och inget längtar. Och jag tänker att kanske bra, kanske mer normalt. Vi kysser inte, ens, än. Och jag är mån om. Säger att jag har vänner till det, och att jag inte vill vara bara hans vän. Inte just nu. Och jag tänker att det är bra att jag är ärlig. Han har sagt att han gillar det. 

Vi har inte hörts på några dagar nu. Vi sa att vi skulle höras då det lagt sig, men jag börjar tro att det bara var ett artigt och fegt sätt att säga hej då på. Märker att det gör mig ont. Löjligt. Vidrigt av mig, att låta det röra mig.

Och jag tänker att, det som skulle lägga sig, det är mitt fel. Att jag trodde han var någon annan, något elakt, att han avsiktligt avfärdade mig, och jag högg direkt. Vill inte bli avfärdad. Högg direkt. Spottar och fräser. Och inser hur idiotiskt allt blir. Vill ju ingenting ont, men helt plötsligt kändes det som om jag blivit grundlurad. Högg direkt. Vi inser att det är omöjligt att bråka över sms och ger upp. För många missförstånd. För mycket som låter elakt.

Och jag drömmer att allt är som det var för några dagar sedan. Vaknar.

Jag är ensam i min saknad.

för att citera en som så ofta har så bra ord, nu då jag inte har några alls.

"män som gör mig avtänd är män som inte har någon självdistans. vars universum endast cirkulerar kring deras mindervärdeskomplex och kuk.

män som måste bröta för att finnas, fuska för att briljera och män som låtsasskrattar högt för att det förväntas. män som tror på porr, som förväntar sig av dig att komma bara han är inne och viftar runt en stund. kom du frågar han efteråt. och svarar du nej så undrar han vad ditt problem är. 

män som inte vågar krama varandra. män som går ut och super istället för att gråta. män som tycker mens är något onaturligt eller äckligt.män som inte lyssnar, men ändå nickar och säger mm och aa. som kollar på tv när du klätt dig fin för hans skull. män som måste berätta för dig vilken kändis han tycker är snyggast. män som inte uppskattar sina mammor. "

(jenny)

boom.

vi träffades en kväll, efter tät textkontakt. vi kysser varandra i slutet av kvällen och alkoholsörjan gör mig varm om öronen. han har mjuka läppar. trodde aldrig jag skulle kyssa honom. han skriver fel och klär sig fel. vidrigt va, att jag ens tänker så. klär sig fel, skriver fel. vidrigt. han är härlig. tänker inte på skrivet mer, även om jag retar honom för det. jag var en idiot. erkände att jag avfärdade honom först, för att jag störde mig på hur han skrev. hur han formulerade sig i text. erkände vilken idiot jag är. han gillar min ärlighet. uppskattar. han är någonting nytt.

han har kolsvarta ögon och långa armar att slingra runt min kropp. vi har fortfarande bara kysst varandra en gång. och jag faller magsjuk ned i sängen, i snart en vecka har jag legat. han har varit här nästan varje kväll. gett mig medicin, kollat på filmer med mig, sagt att jag är fin trots att jag är sjuk, oroat sig. och jag tänker, att det vore onödigt av mig att springa bara för att jag är rädd för det där som är så bra med honom. att han är så där, bra. för han är så där bra, mot mig. precis så där löjligt bra. och han ringer, och han skriver, och han kommer hit. och jag gnäbbar och tjivas och gillar. och jag vet knappt om vi kommer kyssa varandra igen. men just nu kvittar, precis allt. för han har varit någonting jag är ovan vid. någonting jag helst låter bli. någonting som oftast får mig att rygga tillbaka. det där, snälla. det där så väldigt snälla.

den här gången ryggar jag inte.

Sliri i ett nötskal.

PS.
jag sparade bilder på den här scenen, för att jag var säker på att det var så vi skulle sluta. på att jag aldrig skulle kunna hålla det jag lovade. på att jag aldrig skulle klara av att ha dig, utan att vilja mer. och jag behövde aldrig någonsin använda dem. tänker att, jag är så glad i dig på grund av det.

Jag lämnade lappar på hotellvikt toalettpapper. Du avskydde det. Du gillade mig.

24 Augusti 2010 
"Jag fick för mig att jag skulle skriva för att ta reda på om det var du. Men du blånekade. Till att börja med." 

Och någon knapp månad senare möttes vi i korsningen utanför Victoria-biografen. Han hade grå mundering, och var nysvettig efter träning. Vi hade talat länge, utan att prata. Han hade definitivt fångat mitt intresse. Och vi, tillsammans med min vän, går på en kaffe. Jag tänker att han är ännu mindre än jag minns. Och jag tänker att herregud vilken människa. Vad är det här för stil. Att bara dyka upp och vara så förbannat fantastisk.

Så, jag hör av mig igen samma kväll. Berättar om planer som ställts in, som om jag hade haft några viktigare planer än min vilja att ses igen, och sa att vi borde mötas upp. Han håller med. Jag kommer hem till honom och han har saker att göra. Jag hade inte lärt mig honom än, men jag tog soffan som revir och bakade bekvämlighetsbakelser med min kropp. Och han styr om från träningskläder till perfektion. Nog för att det bästa jag vet är män i tights, men här pratar vi klädporr i hans ombyte. Den vita underställströjan och de välanvända byxorna, och militära kängor och en perfekt flygvapnetjacka. Jag var såld. Militärt, tight och skägg. Jag var dödligt såld. Och vi går till en bar i närheten av honom, där mina vänner spelar skivor och ett annat skägg ställer ut. Perfekt läge. Min bror dyker till och med upp med sin dam, och det talas om hur mitt sällskap aldrig har spelat Mario. Vi säger att klockan är lagom och vi lämnar stället. Utanför säger han till mig, att jag inte behöver gå hem. Och jag stannar, så klart. Vi har ju talat länge om att sova tillsammans. Att inte bjuda på sex, men exceptionellt len hud och extrem närhet. Och vi somnar tillsammans för första gången, och visst somnar vi nära. Och vi har aldrig tänkt att ha sex, tills vi vaknar på morgonen och det är självklart.

I fyra månader spenderade jag mina flesta nätter tillsammans med honom. Ibland kom jag efter andra kvinnors lukt fortfarande låg kvar i hans lakan. Andra gånger var jag den enda på dagar. Och vi talade öppet och bekvämt. Och jag sa att jag kanske blir arg ibland, eftersom jag inte är annat än mänsklig. Att det inte skulle handla om oss, utan den mänskliga sidan av mig som inte kan ta vad som helst. Och det fungerade bra. Och skulle han reagera på hur jag reagerat, så förklarade jag att jag redan förklarat varför, och inga konstigheter uppstod. Inte förrän i slutet. Och då gick allt väldigt fort. Våran konstighet och vårt slut.

Jag minns en morgon där han fick mig att gråta.
minns flera nätter där han fick mig att darra, svettas, vilja krypa in i honom.
minns hans sätt att bita sig i sidan av läppen och röra tungan vid ovansidan då han ska berätta någonting.
minns hur vi var lika mån om att ta på den man pratade med, hur vi alltid hade någon slags kroppslig kontakt.
minns då han låg uppkrupen i min famn och bad mig dra i hans hår.
minns hur han en morgon helt plötsligt gav mig en kyss, som om vi hade gjort det förut.
minns precis hur hans extremt luktfria hud luktar.
minns exakt hur han smakar i min mun.
minns hans tekannor, min favoritkopp och hans brygder.
minns hur jag hotellvek toalettpapper och lämnade lappar.
minns hur jag kunde klaga på öppnad snusklåda och kvarglömda kvinnoprylar.
inte för att de störde mig. jag gillade dem till och med. kvinnorna.
jag ville ha honom mer då de fanns. jag klagade pga. att det var jag som kom dit. jag, inte någon av dom.
han skrattade, vi skrattade ofta. minns hur ofta vi skrattade, tillsammans.
minns hur han och mamma kommer överens trots att de aldrig sagt (knappt) ett ord till varandra.
minns hur han bet mig i nacken och lämnade blåmärken på min hud som jag stolt bar som souvenirer.
minns hur han tyckte om att ha mig där.
minns hur han en gång sa att jag var den jobbigaste han haft att göra med, och att jag genast skulle ta mig hem till honom.
och hur vi den natten sov närmare än någonsin.

Och då jag möter honom nu så vet jag,
att han är mitt bästa, verkligen mitt bästa minne.

coppolas minnes-hö på fotografiska. jag gömde istället texter om dig på ihopvikta lappar.

Och jag tror mycket att det handlar om hur han fick mig att känna mig. Inte fick mig att känna. Utan hur han fick mig att känna mig.

Och det här med att jag bara trasslar till alla försök till oss att ens vara kapabla till att säga hej. Det är som om jag är så fast besluten om honom, att jag bara kör rakt in i väggen varje gång. Och han är så trött på det, så trött på mig. Och jag ser hur han ser på mig, känner hans bild av mig. Och det är så frustrerande. Att jag bara kan förvärra om jag vill försöka förklara. Och, när hon vände mitt emot mig. Satte honom på tvären och, med all rätt att han någonsin reagerade på det, men han skulle ju aldrig ha vetat. Och jag blir så arg, arg på henne, arg på hur arg jag blev. På att jag aldrig har kunnat andas och lämna rum åt honom, eller mitt med honom. Hur jag alltid har varit hundraåttio för att jag varken då eller nu kunnat hantera att han var precis så där som jag vill att alla män ska vara mot mig. Och visst att jag gav honom skiten för allt det andra, och det tredje. Att jag var så halverad och han så matt. Att jag aldrig, varken då, eller nu, gett honom rum. Jag säger det tusen gånger. Han fick aldrig ens, andas. Och heller inte jag. Och jag pratar med hans syster, och vi säger ju det, att vi skulle ju aldrig ha fungerat. Och tur, tur att det blev så här. Men det är ju tusen gånger lögn. För allt blev ju bara pannkaka.

Och han skriver småsaker och vi talar hans språk, och jag faller pladask varje gång jag läser någonting som varit mellan oss.

Och det gör mig så förbannad, att jag sett till att jag för honom blivit någon att ångra. Att jag är en av de han har i sitt bagage som bara är skrot. Och jag försökte, i omgångar.

Men jag säger ju det, pannkaka.

Och när vi inte ses, för det gör vi aldrig längre, så minns jag bara det där. Hur han slingrade sin långa kropp runt min och hur svettiga vi kunde bli och hur mycket vi ville ha varandra. Hur vi kunde skriva meterlånga sms om vad vi ville göra med varandra då vi skulle ses senare, och hur vi gjorde allt. Hur vi duschade tillsammans och hur jag vägrade låta honom gå upp då han hade bråttom för jag ville ha honom en gång till. Hur jag kom hem till honom sent på nätterna och han var redan avklädd och jag var helt skakig av längtan. Hur han höll i mig då vi sov. Hur han var, precis som mössan, så där extremt nära. Extremt, extremt nära. Fullständigt orädd för min närhet, min lukt.

Och vi som bara skulle vara plåster, och aldrig mer. Och sen blev han allt, och jag rusade fast i att han passade så bra in på beskrivningen jag inte vetat jag haft i hela mitt semivuxna liv. Hur han bara, hade alla kriterier – som om jag haft sådana. Hur bra vi skrattade tillsammans och herregud varför slutar jag inte tänka på det.

 Jag borde minnas hur han blev arg på mig, så ofta. Hur han inte kunde, ville, kände. Hur han ljög för mig. Men alla saker känns så mänskliga i efterhand. Jag vet att han inte mådde bra, över en trasad relation som överlappades med vårat. Jag vet att jag inte gav honom andrum eller tid. Att jag krävde, krävde, krävde trots att jag gav så mycket att jag gick sönder. Att han, inte kunde ge mig det jag gav honom. Och jag försökte med att det inte var fel. För det var aldrig fel. Men jag lät honom aldrig känna så.

Och hur jag har varit i efterhand, i allt mitt oacceptabla. Bara för att jag inte kan lägga honom på en bra plats i mitt förflutna och bara acceptera att jag aldrig kommer kunna lappa ihop alla märkliga fel och trasor jag skapat.

Det var aldrig min mening, men det tar inte bort det.

Och jag har letat i år efter ord som kan förklara och förbättra, istället för att bara lyssna på honom som ber mig vara tyst.

Jag måste landa i det här, tillslut.

Jag måste landa i det här, nu.

han kommer in på mitt jobb, som om han inte precis hade varit borta i nästan åtta månader utan att höra av sig. och det är enbart mellan hans ögonlock jag känner igen honom, och hur han lutar armarna mot bardisken. han har förlorat nästan trettio kilo, och jag hör hur han är påverkad av någonting. fast jag vet inte, minns inte hur han låter då han inte är påverkad av någonting eller vad som helst. hur han, i alla år, alltid haft någonting. även då han var vit, om han någonsin nu var det. och han kallar mig för lillgumman, på sin norrländska. alltid som om han faktiskt skulle älska mig. och jag fyller ögonen, men biter snabbt ihop. det är många där. jag har gäster i hela baren, och snart är mina kollegor där. jag biter snabbt ihop. hans kinder existerar inte längre, och hans bröstkorg är tunnare än lillebrors. han är trettio kilo lättare och bara tio kilo ifrån mig. det skrämmer mig, han skrämmer mig.

han berättar om huset han köpt, och huset han lämnar stockholm för.

och

jag orkar inte ens skriva, om det. jag orkar faktiskt inte ens skriva mer om det. jag börjar flera dagar tidigare och försöker komma vidare nu men jag blir bara matt. att han inte förtjänar det. och jag hör honom på andra sidan luren, en tidigare dag, i sin nygamla stad. och han är hög, och allt annat än nykter. umgås med självklara människor. och det hade inte gjort mig någonting, egentligen. om jag bara hade fått slippa det där med att se honom. att se hans kropp skrika sjukdom, och hans röst tala om hur bra han mår. att han hittat rätt nu. hur han gått från extremhöger till extremvänster. hur han säljer bort alla hans ägodelar, som han varit så stolt över. det är inte längre hans maktbegär, behov. hans besatthet av att kunna visa hur förmögen han är. och visst, visst borde jag tycka att det är bra att han tänker åt mitt håll, om än för mycket. visst borde det vara bra att han bryter det materiella. men jag vet vet vet hur allt är ett spel. en lögn. hur det bara är hans sjuka. hans totala. hans genomgående sjuka. och jag, önskar att jag inte tänkte på det. men bilden etsar sig fast, hela tiden liten mer. hans avskalade muskler. hans tomma ansikte. hans oberäkneliga.

och jag landar inte,
jag ramlar bara. gör fel och bryter mina regler. gör bort mig på fyllan, men slipper minnas det. klarar inte av min vardag så som jag borde. och mamma gör allt hon kan, trots att hon ingenting kan göra mer än hon redan gör. och jag känner mig som bördan jag är. men, hon älskar mig. och jag klarar mig inte utan det. och min bror, och hans henne. de räddar mig, dagligen. drar hem min trasiga kropp till deras hem och klappar mig på pannan. och min nya, min fantastiska nya. hon som är så lik mig att det nästan är dåligt. hur vi, är som varandra. och hur lätt vi hamnade där. hur lätt vi bara fastnade hos varandra, och nu känns så självklara. och självklart hör det väl till då, att jag är livrädd att det bara ska försvinna också. men jag tror inte det. det är, som om vi känt varandra för evigt. och hur hon förstår mig, i mitt kaosartade. hur hon kan ta när jag blir sådär arg då jag blir ledsen för det är mitt sätt att hantera. för hon, blir likadan. och jag hanterar henne. och vi kan fräsa åt varandra. och vi säger aldrig de där sakerna, för sådan är jag inte. sådana är vi inte. men vi skriver, när vi lämnat varandra. att jagtyckersåmycketomdig och jagärsågladattdudökuppnu. och det är vänskapligt nykär man är nu precis hela tiden. rakt igenom. hon är mitt mest självklara, just nu. och jag tycker, så mycket om. så mycket tycker jag om henne.

det, bara det är vad jag ska fokusera på.